Tack vare en snäll kompis kommer jag få se Karl Bartos på torsdag och jag är så jävla pepp. Måste spendera veckan med att lyssna in mig. Bartos är en av ursprungsmedlemmarna i husgudarna Kraftwerk. Läs mer och köp biljetter här.
Jag skrev en kommentar till ett inlägg i en blogg. Det var ett ytligt inlägg som handlade om att författaren inte ansträngt sig tillräckligt i sitt stylande de senaste åren och jada-jada. Det jag kommenterade var dock att hon som ursprungligen kommenterat kallat bloggaren för "real goth" och använt begreppet "electro goth" (som en engelsk synonym för "syntare", vilket det inte riktigt är eller i alla fall är en väldigt dålig synonym för). Och jag kommenterade, och tänkte att ni ska få ta del av mitt försvarstal för den svenska synten:
"Myself I don't care fore labels that much. There fun, I love subcultural-stuff and all that jazz but who's to say your goth or not (if you fit in at all that is)? Anyway, I also don't care for the using of "electro goth" as a English synonym for the Swedish word "synt" and"syntare". There is really nothing "goth" about this subculture and I do get that it's in lack of a better word but can't we syntare keep to the Swedish word that doesn't really have a resemblance outside of Sweden and make it universal instead? I also feel like the synt-scene in Sweden is quite different for other countries. It's more specific here around (and don't get mad, I'm not being an elitistic ass hole here, I'm just observing and stating an empirically formed fact in my own little bubble). It has a special feel to it. Especially the early 80's stuff from here around. Norwegian synt is also a special branch of the group that we can talk about in a more general and broad sense of the word "synt" or, well "electro goth". I know I'm ranting a bit, and I guess my comment got a bit "off topic" but I hope you guys take it for what it is - a love-letter to our old Swedish synt-scene and everything utterly beautiful that was made in rooms and garages in this country a few decades ago! <3" /Sarah Jag vet att jag inte är ensam om att lixom fastna i mig själv när allt runt omkring en känns tämligen menlöst och grått. När det känns som om man saknar riktning och poäng (mer än att bara existera då). det kan vara väldigt svår att lixom, släppa ut en själv igen när man väl hamnat där på insidan. Men motgångar kommer och går och ibland får man helt enkelt vara lite disträ, lite för fokuserad på sig själv och vad helst det är man har just precis framför mig. Jag mår dåligt, så jag begraver mig i litteratur om politik och samhälle (jag kan tydligen inte sluta plugga helt oavsett om jag får betyg för det eller inte! :P), och så får det vara ett tag fram över. Tills jag känner att jag orkar släppa ut mig själv i livet igen. Ibland släpper jag ut mig på gården för att rastas lite, när jag träffar vänner eller umgås med min familj, men jag blir snabbt trött, men det är som det är.
Jag satt på bussen på väg hem från stan och lyssnade på Ladomir - en helt ny taktik och det slog mig att det är helt rätt sätt att hantera motgångar, och livet egentligen. För det är väl det vi gör, eller i alla fall borde göra? Genom hela livet möter man olika hinder och har olika mål, för att nå framåt (oavsett om man når sina mål eller inte är det framåt man vill) så använder vi oss av en rad metoder, olika förhållningssätt. Jag tror att människor ofta göra sig olyckliga genom att de vägrar inse att när de provat något och det inte fungerat (dvs. de inte kommit någonstans eller det hela bara gått åt fanders) vore det mest logiska vara att byta taktik, pröva något nytt. Jag har under två år pluggat på universitetet och läst strökurser, ibland flera åt gången. Nu vet jag att det inte fungerar. Mitt mål var att jag skulle plocka ihop en kandidatexamen på egen hand, men det målet är inte uppnått. Där emot vet jag att jag inte mått bra av (bland annat) den här taktiken och har bytt fokus. Nu ska jag förbereda mig, hitta en utbildning jag vill läsa som leder till en examen jag kan använda, sen får vi se vad som händer. Men jag rör ,mig i alla fall framåt (eller ja, just nu är jag mest arbetslös men GUD vad jag har tid till annat iaf... även om jag inte har några pengar). Vi prövar oss fram i livet, men får inte glömma att vi ibland måste byta taktik och metod. Det går förresten för hela samhället som sådant också. What ever we are doing now is obviously not working... I'm just saying... Låten ovan är av samma band som gjorde den tidigare nämnda favoritlåten, det är en Ebba grön cover som tyvärr kanske inte är gjort som de borde gjort den, men som har väldigt mysiga Ladomir-inslag i en förjävligt bra låt från början i alla fall! :P /Sarah _Den "tidigare minister under Palmes två regeringsperioder, partiordföranden och statsministern" Ingmar Karlsson intervjuas i samband med vad som vore Olof Plames 85-års dag ang. den nye socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven och säger i sambandet något klokt:
"Det är viktigt att politik blir något lustfyllt, att det inte blir en karriär utan något man brinner för och att vi kan visa för unga människor att politik är viktigt, det är det som ger demokratin liv och innehåll." Låt oss hoppas dessa kloka ord tas till vara på av inte bara Löfven, utan våra övriga politiker. Ska vi hålla på med det här politiska systemet vi har överhuvudtaget måste politikerna och regeringen fungera så att den inspirerar människor (unga som gamla) att engagera sig, bilda sig och vilja påverka (och framförallt ge dem möjligheten att inte bara känna att de kan påverka utan verkligen KAN påverka samhället vi lever i). Annars kan vi lägga ner, och kanske bör vi också byta ut hela systemet om det inte reder sig. Staten ska inte passivisera sina medborgare. /Sarah Jag sitter på aftonbladet.se och läser om att Reinfeldt åker till Bryssel för att förhandla om EU-pakten. Kommentarerna flödar så klart (men eftersom jag inte har Facebook kan jag inte medverka där på sidan, utan får föra mitt inlägg i debatten här ifrån helt enkelt). I kommentarsfältet förespråkar någon folkomröstningar och signaturen Jan menar att "frågan är alldeles för komplicerad för en folkomröstning" och hänvisar till att det någon gång hänt något när vi skulle folkomrösta gällande högertrafik.
Vad jag stör mig på är den extrema misstron till folket. Att vi inte skulle vara kapabla att ta beslut som direkt berör oss. Visst, det stämmer att folk idag inte är pålästa men det gör inte att de inte i grunden har förmågan att fatta beslut. Dessa beslut rikstagen tar berör oss alla och vi har redan röstat emot Euron och jag vet att många är kritiska till EU redan som det är. Enligt dessa anti-demokratiska personer finns ingen som helst tilltro till den vanliga människan och alldeles för mycket till den elit som får styra vårt land. Det är ett problem när demokrati präglas av en sluten elit som bestämmer och ett folk som hålls i okunskap och förlamas av byråkratiska valsystem i en stadsapparat som blir mer och mer frånkopplad de vanliga människorna som utgör samhället (dvs.alla oss, vart vi än kommer ifrån och vad vi än har för bakgrund, vi har rätt att bestämma över våra liv vi också, tillsammans kan vi med rätt stimulans fatta just kapabla, upplysta beslut om VÅRT samhälle och våra liv). Vad lever vi i för värld när människor seriöst går och misstror andras förmåga att fatta beslut som direkt berör dem? Om systemet är för komplicerat för att människorna som lever i det ska kunna förstå det är det något som är allvarligt fel på systemet och det är också något som är otroligt farligt. När människor försätts i en falsk trygghet som inte består av något annat än lögner och politik (dvs. skitsnack som låter bra men inte betyder något) i stället för att aktivt och upplyst ta ställning och känna sig inspirerade att påverka sitt liv och sin värld. Det finns skäl till att människor i vårt samhälle inte är bildade och inte har koll, men det säger inget om deras egentliga förmåga att fatta beslut. Det handlar om att vi lever i en värld där vi inte inkluderas och där vi tror att vi gör vår röst hörd (för att vi röstar med jämna mellanrum) och att vi det skulle var nog fast människor knappt verkar veta varför de röstar eller hur vårt politiska system fungerar. Det finns en blind tilltro till ett system med stora problem och få synliga alternativ som får ta utrymme. Folk motiveras inte till att tänka, de ser inte att de kan påverka och förväntas inte heller göra det vilket gör att vi blir just oengagerade, omedvetna och faktiskt tror att vi inte är kapabla att fatta upplysta beslut i viktiga frågor (vi ska istället hålla oss till vilket färg kåken ska ha eller vilken bildmodell vi ska köpa nästa år). Detta istället för att se vår egen förmåga och värna om den och vårt samhälle, istället för att tillsammans skapa en riktig demokrati där vi alla kan vara engagerade, medvetna, upplysta och vara med att skapa ett samhälle vi alla vill och kan leva i. /Sarah På tal om föregående inlägg med funderingar undrar jag om något har läst den här boken? Jag hittade den egentligen på adlibris när jag tittade igenom recensionerna till den här boken och den verkar i alla fall mena till att ge en bra överblick över anarkins historia hela vägen in i modern tid. Vilket är lite vad jag är ute efter. Det slog mig nämligen när jag träffade min pojkvän att jag inte har någon jättekoll på anarkistiska värderingar förr som nu och detta är egentligen något jag är väldigt intresserad av. Jag behöver dock översiktsverk och han tyckte att jag skulle läsa en biografisk bok av Emma Goldman (var det anarkistiska minnen kanske?). Nå väl, även om jag kanske läser den funderar jag på att börja med ett historiskt översiktsverk (eller vad den här boken än är egentligen). Några förslag?
/Sarah Jag är en kunskapstörstande människa som älskar att engagera mig i saker, läsa om saker, bilda mig uppfattningar om saker, hitta hem i komplicerade resonemang and all that jazz. Jag har dessutom alltid haft väldigt mycket åsikter om allt från hur vi ska behandla varandra till vilka rättigheter vi ska ha i vårt samhälle och så vidare. Jag har dock aldrig varit speciellt aktiv och hela min uppväxt har jag tyngts av andra ansvarsområden och problem än hur vida skolan ska vara privat eller statligt ägd, eller vad vi nu ska dra till med för exempel. Nog för att jag reagerat på direkta orättvisor när jag sett dem, ofta beklagat mig högljutt och aldrig gett in för orättvisor jag kunnat påverka eller protestera - men det har aldrig funnits något aktivt utöver det som skett naturligt (av sig själv som en direkt följd av min personlighet och mina generella värderingar).
Senaste åren där emot, har jag fått tid och energi att engagera mig. Kanske är det därför jag blev vegan också, för att jag känner mig mogen att ta tag i allt sånt där fint. (dvs. jag KAN faktiskt fokusera på sånt jag tycker är viktigt i stället för allt sånt där annat skit man behöver ta tag i ibland). Jag vill bara säga att det är så fantastiskt att engagera sig, om det så är bara lite, bara genom att blogga, diskutera och bilda sig. Dock kan jag ibland känna att jag missat något i min uppväxt. Visst är det aldrig för sent att engagera sig, att aktivera sig och protestera - men ibland känns det som att det är sånt jag borde ägnat mig åt när jag var 14. Inte oroa mig för min framtid och försöka balansera en skola som jag inte fick något ut av med en önskan att göra rätt för mig själv (eller i alla fall göra något vettigt av min tid, vilket jag då förstod som att man skulle gå i skolan och plugga). I stället för att gå i skolan och vara omotiverad skolkade jag, och i stället för att engagera mig i något viktigt mådde jag dåligt och oroade mig för mig själv. Man ska inte gråta över spilld mjölk men ibland slår det mig hur mycket lättare det verkar för unga att dras med i, att engagera sig intensivt och helhjärtat. Nu sitter jag här med mina böcker och försöker veta en sån jävla massa jämt, även om jag vet vad jag egentligen tycker. Bildning är bra men jag börjar fundera kring det här om för mycket kunskap kanske fördunklar snarare än gör klart vad allt faktiskt handlar om i slutändan. Jag tänker inte sluta läsa, för det är viktigt för mig personligen. Det är ett nöje och jag känner att jag får ut mycket av det. Att ha kunskap är att ha makt, men man måste också ha kraft att agera. Det är viktigt att inte glömma att man faktiskt måste agera mot de orättvisor man ser, det räcker inte bara med att ha kunskap om dem. Jag vet inte hur jag når dit än, men jag hittar nog rätt snart. Vad gör du för att hålla balansen så många verkar misslyckas med (fast iof så verkar de flesta varken engagera sig eller bilda sig så det kanske inte riktigt stämmer...)? /Sarah Det är mycket att hålla koll på och mycket jag har frågor kring gällande sopsorteringen i min kommun och framförallt i vårt kvarter. Jag skickade ett mejl till uppsalahem där jag frågade varför vi inte har några nedbrytningsbara påsar i exempelvis komposten. Detta fick jag till svar:
"Hej Sarah. Jag vet att många kommuner använder kompostpåsar av papp eller liknande, Uppsalavatten som ansvarar för att avfallet tas om hand vill att vi i Uppsala kommun använder plastpåsar för kompost avfall, de river upp alla påsar och samlar upp dessa innan det går vidare för att till slut bli biogas till våra bussar. Se deras hemsida. http://www.uppsalavatten.se/sv/Hushall/Avfall-atervinning/ Hoppas du är nöjd med mitt svar." Och min första tanke är; eeeg, wtf? Främst för att det låter så otroligt onödigt och krångligt men visst genomförbart då. Dessutom är plastpåsar tillverkade av dåliga råvaror (olja) och sprider dåliga ämnen i luften när man bränner. Jämfört med speciella papperspåsar är det ju jättedåligt när man vill vurma för minskad plastförbrukning (jag älskar plast som material men i förpackningar och påsar är det BARA dåligt)- Jag svarade med en fråga om varför de gör så, och det ska bli intressant att få ett svar. Förhoppningsvis vet kvartersvärden detta, annars blir jag nog vidareslussad till "uppsala vatten". Vad tycker ni om det här? Varför har de valt att göra så? För att folk är lata och inte lika benägna att sopsortera om de behöver speciella påsar? Jag kan inte komma på något annat skäl. /Sarah _Okej, jag skulle posta MASSA klyftiga citat om skola och utbildning hämtat ur Sven Lagerströms bok "Syndikalismen en grundbok" som jag läser när jag inte läser Brott och straff. Något gick fel och ALL text försvann men några citat räddades genom att jag hade den sparade för att pasta senare... nåväl. Här kommer det som är kvar!
"De kunskaper som lärs ut i det statliga skolväsendet är sällan sådana att man kan ha direkt nytta av dem i sitt vardagliga liv. Inte heller lär man sig att förstå tillvaron. I stället är kunskaperna anpassade för att ligga till grund för vidare utbildning, och vidare utbildningen är anpassad för att man ska kunna sälja sig på arbetsmarknaden." "Vad som kommer i skymundan är den gemensamma, samhällsinriktade och avslöjande kunskapen,den som skulle kunna öka vår medvetenhet och vår gemensamma handlingskraft. Sådan kunskap borde sättas i främsta rummet åtminstone i den skolning som sker utanför skolan. Men inte genom presentation av färdiga sanningar, förstås, utan genom ett erövrande av insikt. Sådan kunskap kan kallas bildning och är mer värd än utbildning, om man vill något mer än springa i ekorrhjulet." - Sven Lagerström (Syndikalismen en grundbok,1984) Är det bara jag som tycker det där är jättesvårt? Att veta vad man behöver, ge en själv det man behöver, tvinga sig till saker för att man vet att man mår bäst av det osv.
Finns ju 1000 saker man mår bra av att göra i olika mån. Vissa saker i överflöd mår man kanske inte bra alls av, men med måtta eller någon gång ibland kan det till och med vara behövligt (som att ligga i sängen hela helgen, äta popcorn, dricka juice och spela tv-spel till exempel). Andra saker vet man att man behöver även om man inte förstår "varför" (som att träna, vilket man så klart förstår men inte vill förstå, typ). Vad behöver jag för att må bra då? Jag behöver mycket ensamtid, jag behöver ha trygga relationer och bra vänner, jag behöver vara ute i naturen, röra mig, jag behöver spela tv-spel, måla och läsa. Utöver detta behöver jag äta bra och kontinuerligt, inte för mycket och inte för lite. Kanske behöver jag till och med ta de där äckliga kosttillskottet ibland fast jag verkligen inte vill! Jag behöver hjälpa människor, engagera mig, pyssla och prokrastinera, jag behöver arbeta med min kropp, lyssna på den och söka hjälp när den krånglar och antagligen behöver jag egentligen svettas och kippa efter andan1-2 gånger i veckan också. Vad gör jag för att ta hand om mig själv? Jag är mycket ensam, jag omger mig med så trygga och bra relationer jag kan (dvs. jag gallrar snabbt ut rent destruktiva relationer och människor som jag inte har något egentligt utbyte av), jag spelar mycket spel och både målar och läser flera dagar i veckan, jag engagerar mig och drömmer och jag prokrastinerar. Utöver detta så jobbar jag med mig själv, att vara snäll mot mig själv och tillåta mig själv att göra saker på mitt sätt, utefter mina förutsättningar och utan att bry mig om vad någon annan tycker om mitt sätt eller den tid jag lägger på vad. Vad jag skulle behöva göra mer är väl att; vara ute i naturen, röra på mig, äta mer måttligt även om jag äter nyttigt redan, arbeta (överhuvudtaget) och gärna med kroppen och träna ordentligt, trötta ut kroppen några gånger i veckan och känna den fantastiska tillfredsställelsen som träning faktiskt innebär (när den är över... :P). Frågan är ju så klart om jag kommer göra något åt det här. Och min historia säger nej. Men jag mår inte bra av att sitta still, äta för mycket (och röka och dricka) och kanske borde jag. Men man borde så jävla mycket. Läst i en blogg om en tjej som arbetar med serier. Minns inte om det var hennes arbetslag eller kollektivet hon bodde i som hade det här för sig men de körde hur som helt inte på nyårslöften utan pratade om åren som "hälsans år", "arbetets år", "kärlekens år" m.m. och det här tycker jag känns mycket bättre. Förra året var en enda stor övergångsperiod. Nästan i alla fall. Jag upplevde massa nya saker, lärde känna mig själv massvis och redde ut vad jag faktiskt vill ha och vad jag behöver och nu väntar jag väl fortfarande på att jag ska kunna ta tag i det där jag vill (och medan jag väntar förbereder jag mig). Så mitt förra år var väl "övergångens år" och i år är än så länge "förberedelsernas år"? Låter helt okej enligt mig. För det är ju inte helt dikterande men sätter i alla fall en ton för vad man vill fokusera på utan att man behöver sätta upp några snäva mål som "sluta röka! NU BUMS!" eller träna 3 gånger i veckan från och med 1. Januari eller vad folk nu lovar sig själva. Jag tror det är lättare att titta tillbaka, se vart man är och vart man vill och sen försöka hålla rätt mentalitet i stället. Målen, delmålen och slutmålen, kommer framträda tids nog i alla fall. Bara man vet vart man ska. Vad tror ni om det här? /Sarah |