Jag är en kunskapstörstande människa som älskar att engagera mig i saker, läsa om saker, bilda mig uppfattningar om saker, hitta hem i komplicerade resonemang and all that jazz. Jag har dessutom alltid haft väldigt mycket åsikter om allt från hur vi ska behandla varandra till vilka rättigheter vi ska ha i vårt samhälle och så vidare. Jag har dock aldrig varit speciellt aktiv och hela min uppväxt har jag tyngts av andra ansvarsområden och problem än hur vida skolan ska vara privat eller statligt ägd, eller vad vi nu ska dra till med för exempel. Nog för att jag reagerat på direkta orättvisor när jag sett dem, ofta beklagat mig högljutt och aldrig gett in för orättvisor jag kunnat påverka eller protestera - men det har aldrig funnits något aktivt utöver det som skett naturligt (av sig själv som en direkt följd av min personlighet och mina generella värderingar).
Senaste åren där emot, har jag fått tid och energi att engagera mig. Kanske är det därför jag blev vegan också, för att jag känner mig mogen att ta tag i allt sånt där fint. (dvs. jag KAN faktiskt fokusera på sånt jag tycker är viktigt i stället för allt sånt där annat skit man behöver ta tag i ibland). Jag vill bara säga att det är så fantastiskt att engagera sig, om det så är bara lite, bara genom att blogga, diskutera och bilda sig. Dock kan jag ibland känna att jag missat något i min uppväxt. Visst är det aldrig för sent att engagera sig, att aktivera sig och protestera - men ibland känns det som att det är sånt jag borde ägnat mig åt när jag var 14. Inte oroa mig för min framtid och försöka balansera en skola som jag inte fick något ut av med en önskan att göra rätt för mig själv (eller i alla fall göra något vettigt av min tid, vilket jag då förstod som att man skulle gå i skolan och plugga). I stället för att gå i skolan och vara omotiverad skolkade jag, och i stället för att engagera mig i något viktigt mådde jag dåligt och oroade mig för mig själv. Man ska inte gråta över spilld mjölk men ibland slår det mig hur mycket lättare det verkar för unga att dras med i, att engagera sig intensivt och helhjärtat. Nu sitter jag här med mina böcker och försöker veta en sån jävla massa jämt, även om jag vet vad jag egentligen tycker. Bildning är bra men jag börjar fundera kring det här om för mycket kunskap kanske fördunklar snarare än gör klart vad allt faktiskt handlar om i slutändan.
Jag tänker inte sluta läsa, för det är viktigt för mig personligen. Det är ett nöje och jag känner att jag får ut mycket av det. Att ha kunskap är att ha makt, men man måste också ha kraft att agera. Det är viktigt att inte glömma att man faktiskt måste agera mot de orättvisor man ser, det räcker inte bara med att ha kunskap om dem. Jag vet inte hur jag når dit än, men jag hittar nog rätt snart.
Vad gör du för att hålla balansen så många verkar misslyckas med (fast iof så verkar de flesta varken engagera sig eller bilda sig så det kanske inte riktigt stämmer...)?
/Sarah
Senaste åren där emot, har jag fått tid och energi att engagera mig. Kanske är det därför jag blev vegan också, för att jag känner mig mogen att ta tag i allt sånt där fint. (dvs. jag KAN faktiskt fokusera på sånt jag tycker är viktigt i stället för allt sånt där annat skit man behöver ta tag i ibland). Jag vill bara säga att det är så fantastiskt att engagera sig, om det så är bara lite, bara genom att blogga, diskutera och bilda sig. Dock kan jag ibland känna att jag missat något i min uppväxt. Visst är det aldrig för sent att engagera sig, att aktivera sig och protestera - men ibland känns det som att det är sånt jag borde ägnat mig åt när jag var 14. Inte oroa mig för min framtid och försöka balansera en skola som jag inte fick något ut av med en önskan att göra rätt för mig själv (eller i alla fall göra något vettigt av min tid, vilket jag då förstod som att man skulle gå i skolan och plugga). I stället för att gå i skolan och vara omotiverad skolkade jag, och i stället för att engagera mig i något viktigt mådde jag dåligt och oroade mig för mig själv. Man ska inte gråta över spilld mjölk men ibland slår det mig hur mycket lättare det verkar för unga att dras med i, att engagera sig intensivt och helhjärtat. Nu sitter jag här med mina böcker och försöker veta en sån jävla massa jämt, även om jag vet vad jag egentligen tycker. Bildning är bra men jag börjar fundera kring det här om för mycket kunskap kanske fördunklar snarare än gör klart vad allt faktiskt handlar om i slutändan.
Jag tänker inte sluta läsa, för det är viktigt för mig personligen. Det är ett nöje och jag känner att jag får ut mycket av det. Att ha kunskap är att ha makt, men man måste också ha kraft att agera. Det är viktigt att inte glömma att man faktiskt måste agera mot de orättvisor man ser, det räcker inte bara med att ha kunskap om dem. Jag vet inte hur jag når dit än, men jag hittar nog rätt snart.
Vad gör du för att hålla balansen så många verkar misslyckas med (fast iof så verkar de flesta varken engagera sig eller bilda sig så det kanske inte riktigt stämmer...)?
/Sarah