Normalt så har jag inga som helst problem med att arbeta nätter, men denna vecka har varit hård. Från fem veckors semester med ojämn dygnsrytm till att behöva hålla en struktur är jobbigt nog i sig, men sen att lära sig att sova på dagarna igen? Hua.
   I natt är det dock sista denna arbetsvecka och sen är jag ledig ett tag vilket jag ser mycket fram emot, jag ska bara träna och softa hela nästa vecka! Haha!

Denna bildfråga dök upp på Facebook just precis nu och jag slogs av hur det inte var ett självklart "bra" eller "dåligt" som kändes som det naturliga svaret. Saken är den att det inte är så enkelt alla gånger, och ibland växlar det dessutom ganska fort.
   Just nu har jag väldigt mycket. Jag behöver ett nytt extrajobb eftersom att jag inte får tillräckligt med timmar där jag jobbar extra nu, jag hade för få semesterdagar att ta ut så min lön blir absurt låg denna månad, jag inväntar dryga svar från försäkringsbolag, jag blev reserv på alla utbildningar jag sökt, jag måste hitta en plan, är inte nöjd med min lägenhet, har inte råd att gå ut eller ännu mindre köpa ett busskort vilket (även om det låter dumt) förhindrar mig socialt i min vardag och gör steget att klara av saker jobbiga dagar nästan omöjligt.
   Jag har bipolär sjukdom, men så är jag stabil också och har varit det i några år nu. Men att må bra eller dåligt, eller åt något av de hållen öht är så svårt att svara på. Jag mår liksom både bra och dåligt, saker är inte så lätta men saker är också väldigt kul. Det går inte riktigt att förklara även om jag är säker på att jag inte är den enda som har svårt att besvara denna fråga meningsfullt. Hur fan vet man egentligen hur en mår öht?

Jag har en tendens att gå upp i saker ganska mycket, mina intressen går i perioder och omgångar men när det gäller, då jävlar! På senaste tiden har jag i enighet med min inre hipster fastnat i blomträsket rätt rejält... från pelargoner till svärmorstungor och nu är jag inne på palettblad (som resten av svenska folkets blomnördar och glada amatörer som hakat på trenden)!
   Det spännande med just palettblad är ju kanske främst att de för det första växer som ogräs och är så lätt att dela med sig av och förändras utifrån de förhållanden den vistas i! Ju mer ljus, desto färggrannare. Du kan stamma upp den eller ta sticklingar tills den blir som en buske. Om blommorna får sitta kvar kan de ibland ta färg från bladen... och sen alla dessa färger och sorter! Du skulle kunna ha ett helt fönster fyllt med palettblad utan att det skulle kännas enformigt.
   Här om kvällen drog jag en runda på stan och snodde toppsticklingar från olika blomlådor och fick hem ett litet gäng.

Jag inväntar två till sticklingar som ska skickas idag och sen ska en snäll person jag känner från internet skicka ett gäng fina till mig. Detta ser jag mycket fram emot! Hoppas bara att alla sticklingar tar sig och blir riktigt stora och fina, framåt sett så önskar jag att skapa ett helt hav av palettblad i vardagsrumsfönstret.
   Oroa er inte, jag kommer att posta en del uppdateringar om mina blommor och både när det kommer nya eller om det händer något annat (förhoppningsvis) kul med dem.

Ständigt flackande är min närvaro i denna blogg. I perioder har jag liksom inte så mycket att säga. Nu har semestern tagit slut och jobbet börjar igen och hur intressant är min ledighet egentligen? Inte särskilt. 
   Har jag några läsare kvar över huvud taget så är ni säkert kvar i hopp om att läsa en av flera saker; om politik, synt eller bara mitt alldagliga dravel. Vilket håll bloggen kommer att gå åt denna period vet jag inte än. Orkar ni hänga kvar för att se?
   Eftersom mitt liv för tillfället främst består av jobb, sömn och vardag så kanske frekvensen av min närvaro kan variera. Det är inte alltid en har något intressant att prata om. Visst händer det ständigt en helvetes massa grejer; är det inte Lamotte som menar att inga kvinnliga feminister (till skillnad från honom själv) hörs förutom när en gammal politiker visar snoppen på en fest så har SD något skit för sig. Eller så är det något helt annat. Våldtäkt, förtryck av djur, idioter... allt händer hela tiden runt om oss. Men vi kan inte ha koll på allt och helt ärligt orkar en inte heller kommentera allt. Hur som helst är ni välkomna, gamla som nya läsare! Ni kan säkert förvänta sig en ojämn postfrekvens, massor om mina blommor och lite gnäll om än det ena än det andra.

Med risk för att urvattna bildens budskap så känns det som att jag måste samla all energi jag bara kan just nu. Jag mår faktiskt bra för tillfället men den gränsen är alltid bräcklig (känns det som!). But I can do this!

I helgen ska jag jobba och jobba och jobba. Sen börjar nästa vecka och jag måste plugga en massa också. Det blir tufft men jag ska inte klaga i förväg!

Jag har haft en amazing dag och mysig kvälm igår, sovit som en queen och har asgod wok i morgonens matlåda. Jag behöver dessutom inte åka hemifrån fören kvart i åtta! Inte lika lång sovmorgon som i dag men för en arbetsdag känns det dumt att klaga. Haha.

​Nu ska jag anamma mitt nya själsdjur flytpotäten och sova.

Ibland blir en bara så trött på allt runt en. Människorna en möter, sig själv, luften som aldrig tycks bli sådär behagligt varm. Allt på skalan betydande - obetydligt stör en. Så har jag känt nu. Ett tag tror jag (i alla fall från och till, på ett betydande sätt). Jag är så otroligt leds på så otroligt mycket och både mitt tålamod och mitt attention span är kort.

Jag hittar inga vägar kring det. Det är bara så det är just nu.

Jag har äntligen fått hem mina möbler. Tackar mina två fina familjemedlemmar som hjälpte mig med det (och faktiskt gjorde det hela genomförbart över huvud taget nu när jag dessutom är förkyld igen). Det är en del att fixa i gamla lägenheten (städning, bland annat) men i stort är flytten nu klar! Snart kam jag slappna av och komma in i vardagen igen.

Idag är det lite kyligt och grått men våren har smugit sig på. Det är fantastiskt och i fredags satt jag i solen ute vid skogen och lyssnade på när min nya vän E spelade saxofon och klarinett. Nog för att det blev kallt rätt fort när solen gick ner men fasiken vad mysigt det var.

Just nu är jag mitt inne i en flytt så allt är lite kaos med det, jobb och studier (studierna är de som får lida mest) men jag ska nog komma på banan igen dnart nog!

.Hej alla! Nu är jag äntligen tillbaka där jag hör hemma, i denna blogg. Jag har inte kommit in på mitt konto på evigheter och jag vette fan när mitt senaste inlägg här egentligen var. Mycket är nytt men jag är fortfarande arg och provocerad. I många ämnen jag känner starkt för har debatten (på gott och ont) fullkomligt exploderat, något jag antagligen kommer försöka att kommentera fram över. Idag är det hur som helst Internationella kvinnodagen och jag tänkte försöka skriva något om denna.

Jag vill börja med att påpeka att idag är inte gratulationsdag. Det verkar vara många som fortfarande lever i det missförståndet. Det är en kamp-dag, en dag för oss att se våra förkämpar och lyfta den kamp som fortfarande pågår, se varandra och skapa gemenskap kvinnor emellan i kampen mot ojämlikhet. En dag som inte borde behöva finnas ens en gång, men som ändå fortfarande behövs.

Det dyker fortfarande upp en del "grattis" här och där och jag tror att detta underminerar och förminskar hur viktig denna dag faktiskt är. (Detta är något som jag och många tjatar om varje år, men så länge folk fortsätter att behandla 8e Mars som någon bemärkelsedag kommer det tyvärr fortfarande vara relevant att påminna om)

Instiftad av Första internationalen 1910 under parollen "Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism". Där har dagen sina rötter, i rösträttsrörelsen. Idag har dagen i min uppfattning avpolitiserats, kanske när dagen antogs som gemensam(?) av FN på sjuttiotalet.

Varför är det viktigt att inte behandla dagen som en högtidsdag (alltså en dag att fira, likt exempelvis Morsdag)?

När vi grattar kvinnor idag hamnar fokus bortom (den fortfarande fullkomligt relevanta) kampen för jämställdhet. När vi grattar kvinnor idag så behandlar vi dagen som något den inte är. Vi förminskar kampen och dess rötter och avpolitiserar samt avhistoriserar den. Detta är skadligt eftersom vi glömmer, vilket vi aldrig får göra, den kamp som varit och den kamp som fortfarande pågår och tyvärr kommer att pågå under lång tid framåt. Det spär på illusionen av jämställdhet som en faktum i Sverige vilket möjliggör att de patriarkala strukturer vi fortfarande lever under kan upprätthållas genom allmänhetens ignorans för detta. Genom att förminska dagen till en högtidsdag underminerar vi hela kampen, de faktum som finns där gällande ojämligheten eftersom vi istället för att samla kraft hos varandra, hylla våra förkämpar, se de framsteg vi gjort och se den kamp vi måste utföra. Kampen glöms bort.

Ikväll ska jag först gå på en föreställning på Reginateatern som heter Min mammas dotter och sen blir det kvinno- och transseparatistisk Ta tillbaka natten-demonstration.

Systrar; Upp till kamp!