Nu smyger sig julhetsen på, i butiker har julmust, krimskrams och chokladkalendrar sedan länge stått framme. Men för en gångs skulle har julhetsen inte kommit åt mig än. Kanske är det för att jag aldrig går i annat än matvarubutiker längre och sällan är"på stan" annat för att ta mig till skolan, dricka öl eller fika liksom. Minns till exempel inte när jag var inne på H&M senast och även om jag varit på Åhléns ett par gånger de senaste månaderna har jag bara varit in, plockat min hårfärg och betalat för mig. Inte gått runt och liksom tittat.
Kanske hjälper det att inte ta emot reklam i brevlådan, inte fördriva tid genom att "fönstershoppa". Men jag är å andra sidan inte ens säker på att jag ska fira jul i år alls. Jag är så osugen att jag starkt överväger att åka till farmor, mormor, farsan, bjuda över mamma och hennes man på glögg lr så _innan_ jul och strunta i att fira julafton alls i år. Jag tror det här är en typisk sån där grej folk inte förstår men både jul och nyår är fö mig mest förknippade med stress och krav och människor som kan bli ledsna. Inget jag någonsin firat så mkt för att jag velat eller för att just julen är så himlans trevlig eller så.
Tycker man relativt ofta får höra att "veganer är så jävla på" eller att "man kan väl vara vegan om man vill, men jag gillar inte alla de där militanta veganerna som hela tiden ska attackera en och..." bla bla bla. Men faktum är att jag lätt kan dra till med att över 90 % av gångerna jag diskuterar djurrätt och veganism på krogen, på hemma fest, på middag, på fika etc. så är det för att just det här som beskrivs i serien hänt. Jag har tackat nej till något som innehåller animalier, eller fråga om det innehållet mjölk och ägg etc. och sen börjar det. Jag förklarar att jag inte äter animalier, får en massa frågor som jag svarar på och får sen höra att vi jävla veganer alltid ska trycka ner köttätare eller försöka få dem att må dåligt över att de konsumerar animalier etc. ALLTID SKA VI HÅLLA PÅ. Jaha? Känner jag. Inte fan vet jag men jag har inte tagit på mig att ständigt diskutera djurrätt i tid och otid. Det säger ju sig självt att jag tycker det är ett viktigt ämne och generellt i såna här situationer kommer jag att försvara mina ståndpunkter mot den attack jag faktiskt får utstå titt som sätt pga. mina moraliska övertygelser och att jag värderar liv inte baserat på art, ras, kön eller sexualitet.
Att jag tackar nej till något och statuerar att " jag äter inte animalier" är inte att trycka det i ansiktet på who ever råkar vara i min väg för tillfället och oftast vill jag precis som alla andra bara ha trevligt, umgås med mina vänner etc. när jag fikar, är ute och käkar etc.
/Sarah
Jag har nyligen spelat om ett av mina bästa spel från min uppväxt, ett fantastiskt spel som många med mig spelade med stor iver och frustration när det kom i slutet på 90-talet. Jag var nog runt 10 eller 11 på den tiden.
Jag spelade aldrig så mycket med mina vänner då, kanske främst för att jag inte hade vänner som gillade spel på samma sätt som jag men också delvis eftersom att jag som tjej inte fick tillgång till spel på samma sätt som exempelvis min yngre bror och hans kompisar (men mer om det en annan gång).
Ett spel jag spelade mycket var i alla fall Half life*, det var nog ett av de första "riktiga" spel jag minns att jag spelade igenom och jag minns det med mycket nöje (utöver fantastiska titlar som Lejonkungen och div. fantastiska spel till SEGA jag nött år ut och år in redan då)! Dock var frustrationsmomenten inte allt för få då heller.
Nu när har jag spelat igenom det och kan konstatera att jag; blev knappast besviken den här gången heller! Trots AIs som lämnar mycket att önska samt några smärre motoriska problem/buggar som gör vissa instanser onödigt knepiga och frustrerade samt fick mig att undra om jag ens gjorde rätt eftersom att de aldrig tycktes fungera (exempelvis när en ska hoppa över ett hiss-schakt på en stege och en får göra om det gång efter gång utan att lyckas för att en måste träffa heeelt rätt eller när man ska vrida på två vreden för att släppa på vatten tills vattennivån stiger och bara ena ratten fungerar av oklara anledningar osv) gav spelet mig om möjligt minst lika mycket nöje även idag, ungefär 15 år senare, som när jag var tio.
Jag ska inte tråka er med detaljer för de flesta av er med intresse för det här inlägget har redan spelar det själva och har er relation till det, eller har ett helt fantastiskt äventyr att upptäcka framför er, men när ett spel faktiskt håller och både är intressant och utmanande även 15 år efter första genomspelningen vill jag påstå att det är ett bra poäng.
/Sarah
* Half life är ett spel som släpptes till PC 1998 utvecklad av Valve Corporation. Det utspelar sig i Black Mesa Research's faciliteter, djup nedgrävda i New Mexikos öken där ett experiment går fruktansvärt fel. Som fysikern Gordon Freeman tvingas en nu försöka ta sig genom Black Mesa-komplexet som kryllar av, radioaktivitet och utomjordingar till följd av den spricka mellan dimensioner som olyckan skapat och ta sig ut i världen utanför på ytan och hämta hjälp ...
Jag har väldigt svårt för kolleger som klär sig i någon form av helgonaskrud och talar om hur givande deras jobb som personlig assistent är. Hur det ger så mycket att se hur man kan hjälpa en annan människa och hur bra man liksom är på något sätt. Men faktum är att väldigt få människor i branschen drivs av något annat än faktumet att den här typen av arbete a) faktiskt är sjukt enkelt att få jämfört med många andra jobb och man därför b) kan tjäna sitt uppehälle. Men hur många vill verkligen jobba som personlig assistent hela livet? För de allra flesta av oss är det ett pit stop, något vi gör medans vi utbildar oss eller funderar på vad vi vill göra med våra liv helt enkelt.
Sen betyder inte det att jobbet kan vara givande; men jag ha svårt att se det som att jag är någon sorts samarit som gör denna tjänst åt någon annan eftersom jag a) faktiskt får betalt och b) utför något jag tycker är en självklarhet att samhället ska ge de medborgare som behöver det. Att just jag eller någon annan jobbar här är en ren tillfällighet och knappast något hedervärt (vilket för tankarna till någon form av uppoffrande, vilket det inte heller är).
Mitt jobb är sjukt givande, men kanske främst pga det utbyte jag har av de människor jag träffar och de nya saker jag hela tiden får uppleva. Snarare än att jag får ut så jäkla mycket av att vara någons armar och ben.
Akvarell i svart och vitt, (c) Sarah Hentilä, 2012 (såld)
Ibland så blir jag så evinnerligt trött på att inte passa in. Jag blir så otroligt leds på att ständigt vara i vägen bara för att jag inte delar allmänhetens bris på etiskt ställningstagande för icke-mänskliga djur. Ibland blir jag så trött och ledsen över att känna mig i vägen när jag inte äter ditt och datt för att det är ägg eller mjölk i.
I helgen var jag på födelsedagsfezt med bollywood-tema och knytis och för första gången typ ever kunde jag äta mer än 1 % av det på bordet. Helt galet vad fint det kändes att kunna äta inte en (egen) utan två, tre, fyra, FEM! olika rätter på bordet! Lyckan!
Det jag tänker är ju att det väldigt ofta är okunskap som skapar den här barriären av oförstående och obekvämt mellan människor av olika etiskt ställningstagande. Det är ju liksom inte ett dietval jag gjort för att vara omständlig och bråkig, men allt för ofta känner jag att det upplevs så. Detta gör mig ledsen.
Egentligen är det ju så lätt att äta och laga och bjuda veganskt, det är inte alls bökigt, jobbigt, dyret eller konstigt vilket många ger uttryck för att uppleva det som när de vill bjuda på middag eller dylikt. Min egen mor är en av dem som inte vet alls vad hon ska bjuda på. Men på kalaset till exempel fanns det couscous-sallad, indisk-blomkåls och lök röra (eller vad man ska kalla det), avokadoröra, chilimarinerade champinjoner, indiskt bröd, vitlöksstekta harikoverts och säkert något mer jag nu inte minns! Hur enkla grejer som helst liksom, och hur gott som helst var det också!
Såna här saker får mig att vilja engagera mig någonstans där jag kan hjälpa till att normalisera och sprida veganismen i samhället. Typ Djurättsalliansen eller något. Genom att försöka nå ut till blandätare inte bara med djurrättstänkandet men om inte det i alla fall insikten om att vegansk kost varken är bökigt, konstigt, dåligt eller dyrt. Så ingen behöver känna sig så jävla ivägen jämt bara för att en inte vill vara en del av förtrycket i köttindustrin, eller överlag har andra värderingar och inte vill äta sina vänner. Det är ju något så otroligt sjävklart för många av oss att det svider otroligt när vi ständigt motarbetas och ifrågasätts.
Var starka och sök tröst hos varandra när samhället nöter på er, det är svårt att hela tiden bli ifrågasatt men ni har inte mindre rätt bara för att folk inte förstår. Kärlek till er alla! <3
Hösten är här och det är fantastiskt; trots att jag ligger efter med studierna har huvudvärk från och till hela dagarna och inte orkar jobba och därför förlorar massa pengar... men! Här kommer en höstlista iaf. Uppsala är fantastiskt fint nu!
Åh, känslan när man måste kalkylera om man har råd att vara hemma sjuk... LIVING THE DREAM!
Svaret är; egentligen inte, tur att jag har lite penagar på sparkontot och gillar linser, för jag har massvis med linser hemma. Typ.
