VON KATZE - syntkatten

Back to bussines

2/2/2019

Okej, den här bloggen började som en musikblogg, som en blev mer och mer en politikblogg och även en mer personlig blogg. Sen slutade jag. Jag är stolt över det innehåll jag lyckats producera under även den senare tiden i bloggens historia, men jag känner att det borde har hamnat någon annanstans, jag hoppades på att kunna rensa lite och flytta de inlägg som inte handlar om musik till en egen sida, men det verkar inte gå. Jag velar kring att bara ta bort inläggen och låta dem vara kvar och fortsätta där jag började från och med nu ändå. Jag önskar att jag kunde göra enstaka inlägg "hemliga" för att spara dem för min egen skull. De är en del av min uppväxt och det som format mig till den jag är i dag. Det är analyser, teorier, åsikter och allt detta känns viktigt. Samtidigt bidrar det till just det jag önskar att jag inte gjort med den här bloggen.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med detta och får spåna vidare så länge - men jag är (förhoppningsvis) tillbaka och kan återupptäcka mitt intresse för musik och framför allt den elektroniska!

October 01st, 2018

10/1/2018

semantik framför rimlighet

9/10/2018

Bland många liberala finns en åsikt om att alla kan spara, alla kan spara något - om så bara en krona! "Relativ fattigdom är inte fattigdom! Inget är omöjligt!"

När jag stöter på dessa personer väcks en enorm frustration inom mig eftersom jag vet att det här inte är sant, i alla fall är det en helt orimlig syn på människor i utsatta situationer. Om en varit fattig på riktigt, om än levt i så kallad relativ fattigdom så vet en att det inte alltid går att spara; och där kommer semantiken in.

"Jo det går visst att spara, en sparad krona är också att spara!" proklamerar den ultraliberala parten - helt utan verklighetsförankring fokuserad på ordvalen "kan inte" eller "går inte". Helt utan förståelse för den faktiska innebörden i kontexten eller att erkänna hur meningslöst det är att spara en krona om dagen (vilket för den delen vissa inte alls kan göra). Säg att du börjar jobba efter gymnasiet och kan spara en krona om dagen och gör det resten av ditt förmodade yrkesliv; vi säger till 60 års ålder. Det innebär att du lyckats spara ihop 15330 SEK till din pension. Det är vad jag tjänar på en månad trots att jag bara arbetar nätter och varannan helg.

Har du en tvåa relativt utanför stan i Uppsala betalar du runt 5000 kr i en gammal lägenhet och runt 7000-8000 i månaden för en nybyggd lägenhet på ungefär samma avstånd. Utöver det tillkommer el och elnätskostnad (den sistnämnda en avgift i mitt fall till Vattenfall som jag inte kan styra över). Arbetar du inte på rimligt avstånd att cykla eller gå behöver du ett busskort, vilket i Uppsala idag kostar 840 SEK per månad. Utan att räkna med telefonkostnader, mat, vatten, hygienprodukter m.m. hamnar ens månadsutgifter då på mellan 6500 och 7000 kr. Då utgår jag dessutom ifrån att du är ensamstående utan barn eller djur.

Många får inte ut så mycket i lön en månad. Jag själv som har utgifter på dryga 8000 kr i månaden med minimal kostnad för mat inräknad och ingen "lyx" som fackföreningsavgifter, medicinkostnader, försäkringar m.m. heller har ca. 3000 kr kvar till allt annat (för ju det tillkommer betydligt mer om en vill ha ett grundskydd och hålla sig frisk på det). Vissa månader kan jag spara några hundralappar - oftast inget alls och ännu oftare går jag på knäna.

Jag ogillar att behöva utgöra ett exempel men jag är inte ensam om att leva med dessa förutsättningar och många liberala skulle här mena på att jag "gjort dåliga val" och borde byta arbete, men är det verkligen så enkelt undrar jag då? Jag har inte aktivt valt att arbeta i detta lågavlönade yrke eller valt bostadspriserna.

Här om dagen anklagades jag för att ta hopp ifrån utsatta genom min "negativa inställning" men jag håller inte med; tvärt om menar jag att denna "inställning" är den enda rimliga och att vi genom att erkänna människors svårigheter kan stötta dem i den verklighet de lever. Istället menar jag att de som proklamerar att "alla kan spara" skuldbelägger individen genom att inte erkänna de svårigheter en faktiskt ställs inför i livet. Jag fick till och med höra att jag inte bara tar ifrån fattiga människor hoppet utan även reproducerar "deras bild av sig själva som värdelösa" vilket säger en del om denna individs fördomar kring människor i utsatta situationer - jag är inte värdelös och handlingaförlamad för att jag ser och erkänner min och andras svårigheter och kamp!

"De flesta höginkomstländer beräknar idag fattigdom genom att räkna den andel av befolkningen vars inkomster understiger 50 eller 60 procent av den nationella medianinkomsten, vilket ger ett mått på relativ fattigdom.
Sett ur barnets perspektiv och i enlighet med barnkonventionen har barn alltid rätt att ses utifrån den kontext och det samhälle de lever i. Därför anser UNICEF att det är bra att OECD-länderna mäter den relativa fattigdomen. UNICEF menar även att det är avgörande att granska varaktighet, djup och omfattning av fattigdomen. Det har betydelse eftersom konsekvenserna för det enskilda barnet blir större ju tidigare ett barn hamnar i fattigdom och desto längre den varar." - UNICEF 2018

Det går inte att tiga ihjäl någon i maktposition

9/5/2018

När SD 2010 kom över 4 % blev det ett jävla liv. Sensationslystet slängde sig tidningar och upprörda medborgare där till över partiet. 2014 blev de ännu större och nu står vi här idag och kan inte riktigt veta hur det kommer se ut med SD efter den 9:e september.

Åtminstone efter 2014 var det många som beskyllde media för att blåsa upp partiet genom att ge dem publicitet - under parollen att all publicitet är bra publicitet. Jag är en av dem som kan hålla med om detta, men det behöver inte alltid vara helt sant.

Idag är SD större än någonsin och vi ställs inför samma sak, det pratas så klart om dem; IRM granskar dem, de avslöjas om och om igen, konsekvenserna av deras politik lyfts och stöts och där höjs dessa röster igen. Eller viskas snarare uppmanande fram bakom ett höjt finger. "Mata inte trollen" Vi ska helt enkelt inte ge SD uppmärksamhet så kommer de helt magiskt tigas ihjäl.

Något som de dock verkat missa är att SD kan bli en riktig maktfaktor i vår riksdag redan nu, och när har vi löst stora problem genom att ignorera dem förut? Vi talar inte om ett gäng grabbar längst bak i klassen som ändå inte kan göra något annat än att låta högt, vi pratar om ett riksdagsparti med reell makt oavsett om resterande partier vill samarbeta med dem eller inte. Ett parti vars existens är en fara för Sverige och alla hennes medborgare. SD har stöd hos en stor del av vår befolkning.

Det går inte att tiga ihjäl någon med makt. Det ligger liksom i sakens natur. Vi kan ignorera den men de med makten kommer påverka oss. Genom att ignorera SD, inte diskutera deras politik, inte upplysa där desinformation finns, låta människor med dess sympatier påverka oss och låta människor skada dem runt oss ger vi dem legitimitet. Vi måste ifrågasätta för annars ger vi dem fri lejd. Det är en helt annan spelplan nu. Vi har gått från grabbarna längst bak i klassrummet till Sveriges högsta beslutande organ. Där våra (så kallade) representanter bestämmer över allt som genomsyrar våra liv; våra rättigheter, våra löner, våra bostäder, vår sjukvård, våra barn.

Nu under #METOO har vi tydligt sett var tystnadskultur ger för resultat; hur personer med makt fått gå tyst förbi med sina övergrepp, där ingen tagit tag i problemet, skyddat genom tystnad. Vad händer när tystnaden bryts och förbrytaren avslöjas? Titta på Harvey Weinstein och skandalerna. Även i Sverige vittnade tusentals kvinnor om övergrepp från män i maktpositioner.

Det går inte att tiga ihjäl någon med makt, tysta leken är det sista vi behöver just nu.

April 07th, 2016

4/7/2016

Internationella kvinnodagen 2016

3/8/2016

.Hej alla! Nu är jag äntligen tillbaka där jag hör hemma, i denna blogg. Jag har inte kommit in på mitt konto på evigheter och jag vette fan när mitt senaste inlägg här egentligen var. Mycket är nytt men jag är fortfarande arg och provocerad. I många ämnen jag känner starkt för har debatten (på gott och ont) fullkomligt exploderat, något jag antagligen kommer försöka att kommentera fram över. Idag är det hur som helst Internationella kvinnodagen och jag tänkte försöka skriva något om denna.

Jag vill börja med att påpeka att idag är inte gratulationsdag. Det verkar vara många som fortfarande lever i det missförståndet. Det är en kamp-dag, en dag för oss att se våra förkämpar och lyfta den kamp som fortfarande pågår, se varandra och skapa gemenskap kvinnor emellan i kampen mot ojämlikhet. En dag som inte borde behöva finnas ens en gång, men som ändå fortfarande behövs.

Det dyker fortfarande upp en del "grattis" här och där och jag tror att detta underminerar och förminskar hur viktig denna dag faktiskt är. (Detta är något som jag och många tjatar om varje år, men så länge folk fortsätter att behandla 8e Mars som någon bemärkelsedag kommer det tyvärr fortfarande vara relevant att påminna om)

Instiftad av Första internationalen 1910 under parollen "Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism". Där har dagen sina rötter, i rösträttsrörelsen. Idag har dagen i min uppfattning avpolitiserats, kanske när dagen antogs som gemensam(?) av FN på sjuttiotalet.

Varför är det viktigt att inte behandla dagen som en högtidsdag (alltså en dag att fira, likt exempelvis Morsdag)?

När vi grattar kvinnor idag hamnar fokus bortom (den fortfarande fullkomligt relevanta) kampen för jämställdhet. När vi grattar kvinnor idag så behandlar vi dagen som något den inte är. Vi förminskar kampen och dess rötter och avpolitiserar samt avhistoriserar den. Detta är skadligt eftersom vi glömmer, vilket vi aldrig får göra, den kamp som varit och den kamp som fortfarande pågår och tyvärr kommer att pågå under lång tid framåt. Det spär på illusionen av jämställdhet som en faktum i Sverige vilket möjliggör att de patriarkala strukturer vi fortfarande lever under kan upprätthållas genom allmänhetens ignorans för detta. Genom att förminska dagen till en högtidsdag underminerar vi hela kampen, de faktum som finns där gällande ojämligheten eftersom vi istället för att samla kraft hos varandra, hylla våra förkämpar, se de framsteg vi gjort och se den kamp vi måste utföra. Kampen glöms bort.

Ikväll ska jag först gå på en föreställning på Reginateatern som heter Min mammas dotter och sen blir det kvinno- och transseparatistisk Ta tillbaka natten-demonstration.

Systrar; Upp till kamp!

att finna fokus i kampen

5/30/2014

Det kan vara svårt att känna att en räcker till. Även om vi alla som brinner för någon fråga gör det vi själva förmår utifrån vår egen förmåga kan det kännas överväldigande och jag tror inte jag är ensam om att känna både uppgivenhet och skuld i vissa lägen. När allt känns för stort, för långt gånget, helt omöjligt. När en känner sig konstant motarbetad och en bara inte kan förstå hur människor kan fortsätta ignorera fakta och inte ser hur viktigt det är att förändra vårt sätt att leva och se på omvärlden och oss själva. Vilka konsekvenser fortsatt överkonsumtion, rasism, fokus på konstant ekonomisk tillväxt, arbetarfientliga reformer som ska främja näringsliv och "ge arbeten" etc. kommer ha i längden. Eller "längden", ganska snart och definitivt i vår samtid.

Jag känner att det är så mycket som är viktigt att jag inte orkar med ibland. Jag blir handlingsförlamad och orkar ingenting. Går tillslut runt, uppgiven och förbannad, utan förmåga att längre kanalisera kraften detta kan utgöra. Det är svårt att inte hamna i dessa svackor, och jag tror att alla politiskt engagerade (oavsett nivå) hamnar där ibland.

Vad jag funderar på idag är om jag måste fokusera om: för att orka med, för att kunna känna meningsfullhet och att jag gör mer än BARA klagar på ALLTING. Även om nästan allting idag faktiskt behöver kritiseras, problematiseras och förändras.

Mitt fokus har hittills varierat och varit brett fördelat. Det har funnits perioder där vissa saker känts mer akuta än andra (även om alla frågor är minst lika viktiga, oavsett om det handlar om miljö, djurrätt, arbetsrätt, antifascism, jämställdhet eller något annat). Men kanske borde jag fokusera på något som ligger extra nära tillhands för mig själv. Exempelvis djurrätt/miljö eller feminism och jämställdhet. Alla frågor är viktiga och det handlar definitivt inte om att jag är beredd att lägga något åt sidan helt. Jag kommer alltid försvara arbetarnas rättigheter. Men just nu känns allt för stort. Kanske skulle jag kunna göra mer nytta om jag engagerade mig i miljö och djurrättsfrågor (vilka ligger väldigt nära varandra som jag ser det). Kanske skulle det kännas mindre överväldigande.

/Sarah

Älska rasisten - krossa rasismen!

5/27/2014

Okej, Christoffer Abrahamsson (blivande präst) skrev en artikel i Aftonbladet igår med tanke på valet till Europaparlamentet och den utspridda antirasismen i Sverige. Jag håller grovt räknat med det han säger i sin text till ungefär 0 %. Så, vad är det han säger?

Våra gator är ju symbolen för det gemensamma mötet. Mötet mellan människor som sällan eller aldrig möts.

Vad han menar är att när antirasisterna tar över det offentliga rum som gatorna är och skalderar "inga rasister på våra gator" skrämmer vi bort slentrianrasisterna som sen kommer sätta sig på sina kammare och fortsätta vara rasister. Han upprepar att antirasisterna vill väl, men agerar kontraproduktivt eftersom vi bara förpassar rasismen bort från gatorna där vi har möjlighet att samtala till det privata hemmet där rasismen kan få frodas fritt.

Fast en av poängerna var väl att man söker efter de som har röstat SD som inte är riktiga rasister, utan som känner en viss hopplöshet. Att kalla dem idioter och avvisa dem leder bara till att de blir än mer beslutna att stödja SD. Jag tror inte att 10 procent av sveriges befolkning är rasister. Och samtidigt finns det en anledning till att så många har röstat så. Det gäller bara att komma på vad den anledningen är, och det gör man inte med mer hat.

Skev en person på facebook, som försvarade artikeln mot min kritik. 10 % är ungefär de som röstade på SD, av alla dryga 50 % som röstade öht. Vi ponerar att det utgör 10 % av Sveriges befolkning för diskussionens skull.

Personen ovan skriver att hen "inte [tror] att 10 procent av sverige befolkning är rasister" vilket jag menar är en otroligt naiv inställning till SD's väljare. Det insinuerar ju att den del av befolkningen som röstat på SD helt missat att de är ett fascistiskt och rasistiskt parti, att de missat den delen av mediebevakningen och det som aktivister om och om påvisar och bevisat gällande både partiets politik och vad partiledning och andra aktiva inom partiet faktiskt sysslar med. Jag får inte kalla SD's väljare för idioter, men att in direkt säg att de inte vet vad de håller på med när de röstar på SD för att de inte är rasister egentligen utan bara drar till med lite rasism för att de är arbetslösa just nu är otroooligt naivt.

Något båda personerna i fråga har gemensamt i det de vill framföra är att rasisterna är missförstådda eftersom de bara är rasister pga. olika missförhållanden. De är missnöjda med att de är arbetslösa och att de ibland lever på bottenskiktet av samhälle:

"De vänner jag har som röstar på Sverigedemokraterna gör det främst av ett skäl. Jobb. De, eller någon de känner, är utan jobb.De är oroliga för sin framtid och menar att invandrarna tar deras jobb. En del av dem lever som tredjeklassens medborgare på socialbidrag och i utanförskap. När de etablerade - sådana som du och jag - skriker åt dem att lämna våra gator blir utanförskapet än större."

Även om jag också tror det i stor del kan bero på detta, eftersom vi varje gång europa är i ekonomisk knipa ser en ökad rasism, tror jag inte det är skäl nog att åsidosätta allvaret i situationen och börja tala om att krama fascisterna till rätta.

Saken är den att en inte kan krama/älska en rasist till insikt. Vilket är min absolut största invändning mot artikeln som jag tror menar väl men missar målet rätt stort i slutändan. Vi måste kämpa och välja kampmetod efter situation. Men ni som tittar på den antifascistiska kampen och menar att vi inte ska agera mot rasisterna utan snarare omfamna dem och kväva rasismen med förståelse och kärlek lever nog något verklighetsfrånvänt i min mening.

Vi behöver inte alltid, i alla lägen, slå varenda SDare på käften. Det kan jag gå med på, det kan till och med ses som kontraproduktivt. Men vi måste när samtalen inte räcker kunna agera mot det hot som vi står iför. Vi måste visa att vi vägrar återuppleva det som så många i Europa redan genomlevt. Kom ihåg att även det Hitler gjorde var lagligt och en del av en demokratisk process. Vi lovade att aldrig glömma. Har vi gjort det när vi proklamerar att antirasism är odemokratiskt? Jag tror vi är skrämmande nära i alla fall.

/S

Form och innehåll

3/24/2014

Jag arbetar för ett litet privatägt assistansbolag. För två veckor sen på ett personalmöte lyftes frågan lite kort om privat- och kommunal välfärd som tycks vara en av de hetare politiska frågorna inför valet i år. Det var när min chef talade om vad de på företaget håller på med för tillfället hon sa att det viktigaste de gör just nu är att rusta inför eventuella svängningar för privat ägda vårdbolag som kan påverka dem ganska hårt.

Det här fick mig att börja tänka. Man skulle enkelt kunna säga att jag är emot vinster inom välfärden. Det är jag. Inget snack om saken. Jag ser också stora problem inom många privatägda vårdföretag och stora bolag som köper upp kommunal verksamhet. Det är många socialister av olika slag som är med mig här och vänsterpartiet har om jag inte missminner mig gått hårt mot det här redan nu, relativt tidigt i val-racet.

Men vart kommer min arbetsgivare in i den här debatten egentligen? Vi är fackligt anslutna, har kollektivavtal, våra kunder/brukare är i den mån de kan (eller deras anhöriga) med och bestämmer över allt från vilka som ska arbeta som assistenter till hur assistansen ska se ut, vår chef är alltid lätt att komma i kontakt med och för ett nära "samarbete" med oss i personal lik väl som deras kunder runt om i det område de verkar i (Stockholm och även i viss mån Uppsala). Deras mål är att inte ta sig vatten över huvudet, inte hålla sig med fler kunder än de kan hantera och skapa ett bra klimat för både assistenter och kunderna/brukarna. Dessutom startade de företaget efter en bakgrund både i egenskap av assistenter och erfarenhet av att leva med assistenter. Det låter väl ändå helt okej? Men ändå, det är ett vinstdrivande (jag vet dock inte i vilken mån ... alls) privatägt företag. Privat bolagsform och välfärden = med satan ju? Eller?

Jag tror att vi måste titta mer på innehåll än form när vi diskuterar problemen med vinster i välfärden. Kapitalism och profit i den meningen är alltid problematiskt men det går inte att dra alla privata aktörer över en och samma kan. Som en medlem på anarkism.org argumenterade:

[...] en statlig verksamhet kan drivas med "kapitalistiskt tänk", tänk AB vin och sprit, eller de kommunala internbankerna, precis som en privatägd verksamhet kan drivas med ett "socialistiskt tänk". [...] Så vi kanske kan gå från frågan om "form" och istället prata om "innehåll".

Och här håller jag med. Även om mitt företag är auktoritärt indelat och privat ägt, säkerligen gör vinst i någon mån och ägarna tjänar pengar på mitt löneslaveri och min kunds assistanspeng från staten så är det inte den privata ägandeformen som är grundproblemet. Dock kan (vilket även användaren till citatet ovan poängtera i början av sitt inlägg i helhet) kommunalt ägd form ge någon form av garanti för lägsta standars. Sen vet jag att många ställer sig frågande till faktumet att skattepengar i många fall går in i privat ägda företag vid upphandlingar av kommunal verksamhet etc. Inte bara att vården blir privatägd, en stor del av vår gemensamma peng (skatten) försvinner till privata aktörer i profit. Detta är så klart också problematiskt. Jag menar inte att i just det här inlägget diskutera för och nackdelar med privat respektive kommunal välfärdsverksamhet men menar mer att lyfta frågan ur ett litet annat perspektiv. Det kanske inte är det privatägda utan det kapitalistiska i välfärden som är problemet? Vinsterna och vart dem kommer från, inte bolagens form.

Men jag undrar, hur tänker ni och från vilket håll kommer eran syn/argumentation? Hur ska vi förhålla oss till detta?

vikten av att skava (och lite kritik mot den representativa politiken)

3/24/2014

Det finns nog många som tycker att jag, och många med mig, mest är en börda, en irritation och en extrem typ av människor som bara vill bråka och försöker hitta fel; med vårt samhälle, vår politik, våra system, våra normer, våra ideal, vår samhällsordning, våra makthavare, våra skolor etc. Att allt såna "som jag" gör är att skava och skapa problem, tjata och irritera. Det är rätt säkert att många suckar över vårt "tjat". Över hur mycket energi alla som kämpar mot rasism, kvinnoförtryck, djurens frigörelse och rättigheter, mot kapitalismens samhällsförstörande verkan och allt annat som inskränker på människors jämställdhet och frihet. Det konstiga är att vi ibland framställs som onödiga, arga och som att vi bara ägnar oss åt detta för att vi "inte har något bättre för oss" och för att vi gillar att "mucka gräl" och vill ha uppmärksamhet eller något dylikt.

Jag har tidigare skrivit ned en reflektion över avundsjuka och uppmärksamhet även när vi kämpar mot samma mål, men jag vill ändå hävda att jag aldrig träffat någon som sätter sig och ser till att rasister och antifeminister, jägare och köttnormsivrare får gå oemotsagda varken i media eller på nätet, gör det för att de tycker att det är så jävla kul att bråka. Det är en hård och ofta ensam kamp, speciellt på nätet och i enskilda social sammanhang där en nästan alltid utgör minoritet och en nästan alltid ifrågasätts.

Även om en inte håller med många av oss måste det väl ändå framgå rätt tydligt att vi fyller en viktig funktion? Du behöver inte hålla med mig om att en frihetlig socialism är det enda riktiga och att kapitalismen är ett av de största hotet mot mänskligheten. Men att inte se den funktion och vikt skavandet (det vill säga motsägandet, kritiserandet och granskandet) har även i vårt samhälle ter sig helt vansinnigt i mina ögon.

När en norm, ett system eller en världsordning blir en sorts gudomlig auktoritet, aldrig ifrågasätts eller kanske inte ens får ifrågasättas blir den också på riktigt farlig. För alla oavsett de håller med den eller inte. Exempelvis kapitalismen har uppnått någon form av status som en sorts självklar grundsten i vårt samhälle. Även om det egentligen bara är ett system i mängden (ett som inte fungerar särskilt bra heller).

Jag kan i och för sig förstå att det är svårt att se bortom det en tar för självklart, även om det inte fungerar. Det vi alla är uppvuxna med etc. Men att det finns alternativ och att dessa diskuteras, att systemen ständigt prövas och kritiseras är viktigt. Där tror jag att vi som upplevs som skavande och jobbiga typer fyller en viktig funktion. Vi ifrågasätter och vägrar låta saker urarta ifred. Att vi dessutom står för alternativ är också viktigt.

Jag önskar att fler engagerade sig, från alla håll och kanter. Utbildade sig och granskade det system och det samhälle de själva lever i. Vi kan inte skapa ett gott samhälle för alla om vi inte engagerar oss i det som faktiskt berör oss. Oavsett om det är vår arbetsplats, vår skola, vår kommun, vår stat eller vår militär etc. Vi måste vara delaktiga i det som berör oss.

Det är bland annat därför jag är kritisk mot vårt politiska system. Oavsett vad samhället vill att vi ska tro är vi inte särskilt delaktiga i den beslutsprocess och de beslut som direkt påverkar oss i olika led. Vi tror det eftersom vi röstar och vi finner oss oftast i det regeringen beslutar oavsett hur många av oss som röstade eller inte röstade på just den regeringen tycker om det beslutet, oavsett hur det påverkar oss och våra medmänniskor. Ett demokratiskt system som imiterar ett kollektivt beslutsfattande och menar att vi som befolkning, vi som berörs av besluten, "avlastas" och slipper engagera oss i "så stora och komplicerade frågor" (vilket en ibland får höra om politiken) är inte bra. Vi väljer ut representanter ur en politisk elit (mer eller mindre i alla partier iaf) som får styra och ställa över oss. I viss mån ligger det i deras intresse att tillfredsställa deras väljargrupp inför valet, men allt som oftast så skiter regeringen i sina väljare när de väl fått makten. Det hela blir ett politiskt spel, de ägnar sig åt trick och smicker i stället för riktigt politik och kan göra det eftersom befolkningen hålls i mörker och blir inbillade i en tro om att de inte kan förstå så komplicerade politiska angelägenheter som de håller på med på regeringsnivå.

Även om en människa inte kan sätta sig in i vare detalj tror jag ändå det ligger i allas våra intressen att vara delaktiga och vara informerade om det som faktiskt betyder något och som faktiskt påverkar den värld vi bebor. Därför är det för mig en helt absurd tanke att det skulle vara utanför min eller någon annans uppfattningsförmåga att ta del av de politiska besluten.

Därför är jag för en mer direkt demokrati och ett antiauktoritärt samhälle där alla deltar på lika villkor och har samma frihet att utan auktoritet ta del av de beslut som påverkar den enskilde och det samhälle denne är en del av. Vi kan visst styra oss själva och vi behöver ingen elit som styr oss "å våra vägnar". Vi behöver bara varandra.