- syntkatten

Reflektioner kring Svartsjukan i kampen

05/03/2014

Det finns så många drivande och duktiga skribenter, tänkare, tyckare, debattörer och aktivister där ute. Många av er kvinnor som jag själv som kämpar med tänder och klor för att få ta plats i samhället på samma villkor som männen (oavsett vad antifeministerna säger för att förminska oss och vår kamp!). Oavsett om det gäller kvinnokamp, djurrätt, antirasism, antikapitalism eller något helt annat så finns ni där och skriver vettiga, relevanta, välskrivna och viktiga inlägg i debatten. Detta är jag egentligen så otroligt tacksam över. Och jag säger egentligen för det här inlägget handlar inte om hur jävla fantastiska ni är som orkar kämpa varje jävla dag för det som borde vara en självklarhet (och det säger jag helt utan ironi); utan om svartsjukan som ibland uppstår mellan oss när vi kämpar.
   Jag vet att jag inte är ensam om den skamfulla känslan av svartsjuka när någon formulerar något som snabbt får spridning fast en själv formulterat tankar och texter på samma tema och försökt lyfta diskussionen så många gånger förut. Jag säger att det är en skamfull känsla och det är den i alla fall hos mig eftersom det egentligen handlar om att jag vill vara i fokus, om att jag vill ha bekräftelse. Så går någon annan och får bekräftat om hur vettig hennes åsikt/what ever är när en själv har skrivit om det redan. Och jag skriver henne för att det främst är kvinnor (eller i alla fall inte cis-män) som denna svartsjuka uppstår inför.
   Men egentligen spelar det ju ingen roll vem som får uppmärksamhet för vad i det här läget. Vi är många som skriver vettiga, relevanta, viktiga inlägg i debatten och alla för vi kampen på en nivå som vi förmår. All spridning av vettiga budskap är bra för kampen. Ändå blir jag svartsjuk och tänker att "jaha, men det där var ju inget NYTT liksom!", som om relevansen skulle ligga i alltings innovativitet helt plötsligt?
   Det sker redan för mycket hating kvinnor mellan och det försvagar oss i kampen mot patriarkatet och könsnormerna, mot förtryck och ojämlikhet. Vi måste stå enade och inte ge efter för svartsjukan oss mellan när den väl dyker upp.

Jag skulle hemskt gärna vilja att ni tog del av Los fantastiska inlägg om Metros rubricering idag. Hon skriver vacker och vettigt i ett öppet brev till Metro där hon lyfter fram problemen med att rubricera nyheter som förstärker fördomar och myten om kvinnan som bara använder våldtäktsbeskyllningen som ett vapen. Detta är grovt problematiskt. Det spär på myten om kvinnans lögn och våldtäkt som så många falskt anklagas för, det spär på normen om offret som skyldig och ökar trycket på offren. Vad de borde göra (och som Lo också påpekar) är att lyfta fram de våldtäkter som faktiskt sker varje dag, uppmärksammas och problematisera detta, inte ett fall där myten möjligtvis tar någon sorts verklig form. Regel ska belysas framför undantag.

/Sarah

Add Comment

Alliansen Stjäl från de fattiga för att sko de rika (och behålla kontrollen över arbetarna, för den delen)

25/02/2014

0 Comments

Helt ärligt, det är något sjukt skevt med att sänka skatter för dem som har pengar i överflöd och sedan när det fattas pengar från skatteintäkterna öka prislappen för fattiga studenter. Vissa kommer säga att "jag klarar mig minsann på mitt CSN och det räcker mer där till" eller att studenter faktiskt har det så jävla bra i Sverige som "inte behöver betala" för sin utbildning. Något som vi faktiskt nästan alla gör.
   Normalt är inte att en kan försörja sig själv under studietiden (för det första, har ni tittat på arbetsmarknaden på sistone?). Normalt har en inte alltid föräldrar att bo hos/bli försörjd av under studietiden (många flyttar långt för utbildningar och många av våra föräldrar hade svårt att mata oss när vi växte upp ens en gång). Normalt kan inte alla bo på 19 kvm och äta nudlar och leva på vatten och studieresultat under hela studietiden (som ibland innebär mer än 5 år).
   Det är inte rätt att de redan rikas skattesänkning ska betalas av de som försöker skaffa sig den högt eftertraktade utbildning arbetsmarknaden och staten kräver.
   Vill även tillägga att det är jättebra med höga tak gällande inkomster för studenter innan det påverkar om en får långa pengar från CSN eller inte, men detta får inte ske på bekostnad av möjligheten och kostnaden för utbildningen i sig (och till nackdel för dem som inte har möjlighet att studera och arbeta samtidigt). För det är ju i slutändan något vi alla, studenterna, betalar.
   Det handlar inte som vissa vill få det till att studenterna bara vill ha mer och mer och leva något sorts lyxliv. Som tidigare nämnt är det bara inte skäligt att i 20års åldern, när livet förändras och blommar som mest och nästan upp i 30årsåldern behöva bo på 19 kvm, leva på nudlar, aldrig få unna sig något nytt och inte kunna bilda familj. Alla har inte möjlighet att försörja sig under studietiden och de flesta av oss vill gärna leva lite utanför studierna också. Sen är MÅLET för studierna, generellt, ett arbete.
   Arbetsmarknaden ser ut som den gör; inga eller få fasta tjänsten, ingen anställningssäkerhet, inga rättigheter som deltidsanställd och svårt att ens få dessa spridda småtjänster här och där. De tjänster som eventuellt ger någon form av stabilitet kräver utbildning, en utbildning som inte bara tar tid utan kostar både själ och pengar att skaffa sig. Vi som kämpar oss igenom utbildningar med tveksamma föreläsare och dyr kurslitteratur för att så småningom ta oss vidare till en allt hårdare arbetsmarknad måste få göra detta utan att bära den ekonomiska bördan av alliansens dåliga skattepolitik på våra redan tunga axlar.

Överallt i landet anordnas på torsdag protester, i Uppsala utanför universitetshuset klockan 17.00, mot Alliansens plan att betala skattesänkningar för de mest ekonomiskt bemedlade genom att höja priset på våra utbildningar. Jag tycket att ni alla ska ta er till en anordnad protest i närheten av er, eller anordna en själva!

Här kan ni hitta en rad event och leta upp det närmast er!

Texten nedan är saxad från Stockholms-protestens FB-sida:

Tillsammans skriver vi av våra skulder!

Regeringen sänker i sitt nya sparpaket studiemedlet med 300 kronor i månaden. Samtidigt ökar man lånedelen med 1000 kronor. Detta är ett angrepp på oss som studenter. På våra levnadsvillkor och på våra framtidsmöjligheter.

Vi går nämligen redan på knä. Att höja låneandelen och sänka bidragsdelen är bara ännu ett sätt att hålla oss nere. Att försäkra sig om att vi även efter examen kommer tvingas ta jobb under samma usla, osäkra, underbetalda villkor som många av oss redan nu tvingas till för att få det att gå runt.

Detta vet politikerna. Anders Borg motiverar själv sänkningen med att många studenter jobbar extra. Men de villkor som vi tvingas acceptera när vi kommer ut på arbetsmarknaden gäller inte bara oss. Allt fler får hoppa från vikariat till vikariat. Allt fler tvingas ta jobb på bemanningsföretag och göra samma sak som de annars skulle gjort, fast nu utan anställningskontrakt eller fast lön. Allt fler glider in och ut ur åtgärder och arbetslöshet.

Skuldsättningen blir då ett sätt att försäkra sig om att vi sköter oss. Att vi lydigt tar de jobb som bjuds, inte bråkar och kräver bättre villkor. Samtidigt som vi har sett de senaste åren i Europa och USA hur hårt skulderna slår mot vanligt folk så fort kapitalismen krisar. Att det är vi som får ta smällen när smällen väl kommer. Att det är våra liv som kommer i kläm.

Men politikerna är inte intresserade av våra liv, annat än som en resurs. De är inte intresserade av att vi ska kunna leva på våra löner. Och de är definitivt inte intresserade av att alla, även de av oss utan rika föräldrar, ska kunna välja själva vad de vill göra med sina liv. Politikerna är intresserade av att skapa ett samhällsklimat som är så gynnsamt för företagen som möjligt, och till det använder de gärna en statlig nämnd som CSN.

Det är uppenbart att regeringen inte representerar oss utan företagen. Men företagen behöver oss. Ekonomin behöver oss. Den behöver kunskapen vi skaffar oss på universiteten. Den behöver vår arbetskraft. Som personliga assistenter, reklamare och som sjuksköterskor. Som statsvetare eller turistvetare, som lärare, socionomer och servicepersonal. Och om bara vi inser det kan vi bli en kraft att räkna med!

Därför uppmanar vi alla att protestera med oss. För att visa oss själva att vi är många som lever under samma villkor. För att visa regeringen att de inte ska jävlas med oss.

Och vi uppmanar er att ta med era skuldbesked till demonstrationen. Om ni inte har det hemma så gå in på csn.se. Skriv ut årsbeskedet med din fem- eller sexsiffriga skuld. Ta med det till demonstrationen, så bränner vi dem tillsammans utanför finansdepartementer som en symbolisk avskrivnin av våra skulder. I protest mot ett system som systematiskt skuldsätter sina medborgare. För skuldavskrivning istället för skuldsättning. För ett samhälle där alla, inte bara de med pengar, är fria.

Vi har ingenting annat att förlora än våra skulder, men vi har en värld att vinna!

Vi är många och vi kan bilda opinion, skriv under denna protestlista!

/Sarah

Add Comment

Det nya arbetsklimatet och fackrörelsen

13/02/2014

0 Comments

Uppsala LS av SAC-syndikalisterna postade idag en länk till en artikel om problemet med fackföreningarnas arbesätt och uppdelning i och med att arbetsmarknaden idag mer och mer präglas av tidsbegränsade tjänster, vikariat, deltidstjänster etc. Till artikeln skriver de också följande:

Tidningen Dagens Arbete undrar i vilket fack Rasmus ska gå med. Han vickar på skolor, plockar disk, jobbar som telesäljare eller personlig assistent.
Låter som en genomsnittlig medlem hos SAC!
Vi organiserar alla yrken och har gjort det sedan 1910.
En av de viktigaste fackliga frågorna i vår tid, är hur vi anlägger moteld mot de allt mer ökande osäkra förhållandena på arbetsmarknaden.

Du är välkommen som medlem hos oss, Rasmus!

Och jag tror de har rätt när de säger sig vara ett vettigt alternativ. Jag får känslan av att de kanske också är det enda vettiga alternativet, vilket försöken i artikeln där Rasmus försöker organisera sig hos en rad olika fackföreningar visar.
De föreningar som var villiga att ta emot Rasmus var enligt artikeln Kommunal, Handels, Unionen eller Hotell- och restaurangförbundet. Men artikeln lyfter också den viktiga frågan gällande vad som händer om Rasmus får problem på någon av de arbetsplatser som inte det fack han tillhör omfattar? Detta är otroligt viktigt att ta i bejakande för hela arbetarrörelsen, det är bara fler och fler som arbetar på det sätt som artikeln beskriver. Jag har flertalet vänner som arbetar på 4 olika ställen eller mer, oftast även inom olika branscher.

Men vad händer om Rasmus Carlsson går med i ett fack och sedan får trubbel på något av de andra jobben? Kan facket då hjälpa eller har han betalat medlemsavgiften i onödan?

Artikeln ger inga betryggande svar och gräver inte vidare utan lämnar oss med dessa frågor, men det är viktiga frågor som vi bör tala om och engagera oss i. Arbetsklimatet ser annorlunda ut idag än vad det gjorde för bara 20 år sedan och arbetarrörelsen och facket måste hänga med i förändringen. Vi måste se efter varandra och stå unisont mot arbetsköparen, visa solidaritet inte bara med våra kamrater på byggnadsplatsen, i skolan eller på restaurangen utan alla andra arbetare också. Syndikalisterna förespråkar detta och SAC går in och stöttar alla sina arbetare och täcker in alla arbeten/arbetare (även studenter). Jag tror att detta är en modell som måste eftersträvas, oavsett politiska värderingar etc. om vi ska kunna skydda arbetare på alla arbetsplatser och hjälpa varandra på en allt hårdare arbetsmarknad där arbetsköpare får allt fler verktyg att utnyttja exempelvis billig (ung) arbetskraft genom provanställningar och sänkningar av arbetsgivaravgiften.

/Sarah

Add Comment

året som gått

02/01/2014

0 Comments

Nu så här i början på det nya året dyker det upp massvis med årskrönikor av mer eller mindre omfattning på internet. Vi ser små filmsnuttar på instagram där våra mest gillade bilder graderas, eller korta notiser på FB där våra vänner skriver hur fantastiskt eller inte så fantastiskt 2013 varit och vad de önskar komma nu 2014. Jag tänkte först göra någon form av summeringen baserad på allt jävla skit som hänt i världen under 2013, i och med att 2014 är valår och högerextrema strömningar och orkaner blåser i Europa och inte minst i norden... men jag känner ändå att det finns så många som gör det här redan, så jag tänkte göra en kort men högst personlig summering av 2013 och berätta om vad jag hoppas mitt liv ska innehålla under 2014.

2013

Det har varit ett ganska dåligt år för mig, 2012 slutade med att jag träffade en skitfin kille och flyttade ihop med honom. Nyårskvällen slutade i tårar och krig och även om det kanske inte krigades så mycket i mitt privatliv gick det bara utför där efter. Jag fick flytta hem till en släkting som jag inte kommer överens om och som behandlar mig som skit (milt sagt) och bodde där några månader under sommaren... sommaren bestod dock av festivaler, öl och kärlek mitt i alla tårar och all ångest. Jag gjorde mitt yttersta för att inte gräva ner mig och av det känner jag att jag hållit kontakten med massa sköna människor jag antagligen skulle ha tappat annars. Och det är jag så oerhört glad över. Jag är nämligen ganska bra på att försvinna när jag mår dåligt, och vänskap är minst 'a two way street' så efter ett tag försvinner folk helt enkelt. Det jobbade jag så mycket jag kunde på under hela sommaren 2013! Under hösten fick jag en lägenhet och studierna har fortsatt igen. Dock blev jag sjukskriven till vintern och lyckades inte bli klar men min uppsats... men den ska jag ge mig in på under våren här! Dock så kantas studierna av ännu fler misslyckanden eftersom jag enligt antagning.se har tackat nej till alla utbildningar jag kom in på (jag vet INTE hur detta har gått till eftersom jag faktiskt kommer ihåg att jag gått in och tackat JA) och detta inte går att åtgärda. Jag kan bara hoppas att jag får en plats på litteraturvetenskapen i stället för konstvetenskapen den här terminen, jag bor ju i en studentlägenhet och ska dessutom gå ner i arbetstid... nåväl.

Förutom att jag så klart önskar att jag hade sluppit allt strul med skolan, långa arbetsdagar, depressioner, att bli dumpad, att behöva stå ut med en jävla massa skit jag inte förtjänar osv. så har året varit ganska bra. En får ju välja att se det positiva ibland också och jag har faktiskt haft jävligt roligt, träffat massa nytt folk, skapat nya vänskapsrelationer, utvecklats personligen, tagit steg i rätt riktning och gjort mitt allra bästa jämt. Det kanske inte alltid har räckt men jag har i alla fall försökt liksom.

2014

Jag brukar inte avge nyårslöften, men det är klart jag önskar mig att 2014 ska föra med sig vissa saker mer än andra. Bland annat så hoppas jag att jag lyckas hålla mig frisk och komma i gång med det projektet min hälsa verkar innebära... och sen hoppas jag på ett dramafritt år. Jag orkar inget drama, ingen social ångest. Dessutom hoppas jag att jag får studera och att jag blir klar med min examen och kan söka ABM - arkiv till höstterminen! Det här önskar jag kanske mest av allt! Resa vill jag också göra, jag vill åka till Berlin i alla fall en gång i år och gärna försöka ta mig ut i Sverige och hälsa på människor, gå på spelningar, åka på festivaler och sånt där som faktiskt ger mig väldigt mycket. Som får mig att må bra! Mer lokala spelningar ska jag försöka ta mig iväg på också.

Saker jag själv borde ta tag i är min hälsa och mina åtaganden. Jag behöver rensa och se vad jag faktiskt orkar med och inte. Skala bort engagemang jag inte har ork eller tid för och som ger mig mer dåligt samvete än jag orkar bara för att jag, ja... inte orkar. Jag behöver hitta fokus på vad som är viktigt och lägga min energi på det och inte stressa upp mig över saker. Jag behöver fokusera på mina studier och sånt som får mig att må bra. Människor jag vill ha i mitt liv behöver få mer plats och saker som känns viktiga lika så.

Sen hoppas jag ju också att vi får ett val där verkliga frågor tas upp, där svenska folket och våra så kallade representanter i partierna tar mod till sig att kritisera den blah-het som finns i vårt politiska klimat och att de som röstat på SD och högern tar sitt förnuft till fånga. Jag vet inte om de rödgröna eller vad de nu kallas nu för tiden är något att ha heller, men det måste vara bättre än vad vi har att dras med nu. Det måste ske förändring, tyvärr är årets val i värsta fall bara en chans till en mycket liten förändring men det är i alla fall något(?).

Gott nytt år kamrater, må ni lyckas med alla era åtagande, möta vänliga människor och låt oss alla hoppas att fascismens tid i europa nu är på väg bort! Annars får vi kämpa, med näbbar och klor, tills vi åter igen alla kan andas mer fritt.

Kärlek och revolution 2014.

Add Comment

Vi får inte missa allvaret i det som händer just nu

17/12/2013

0 Comments

Det är mycket på gång just nu. Ingen kan väl ha missat att nazistiska SMR attackerade ett fredligt torgmöte i Kärrtorp i södra Stockholm under söndagen.

Så fort högerextremt våld diskuteras känner människor bevisligen ett enormt tryck att dra in vänsterextremt våld i samma diskussion. Det är hela tiden "ja men VÄNSTERN DÅ" och detta från människor som inte nödvändigtvis öppet eller tydligt (i alla fall) sympatiserar med SP eller SMR osv. Jag blir ganska ledsen över det här då det drar fokus från högerextremt våld och går över i att belysa en ofta sedd som problematisk del av vänsterrörelsen som redan är belyst till tusen. Bara att tidningarna talar om hur antifascister hamnade i bråk med nazister i stället för att beskriva det som att nasizterna attackerade ett fredligt torgmöte med grannar i närområdet (till största del iaf) visar hur problematiskt det här är. Också att polisen hade noll koll på den hotbild som fanns i området fast torgmötet var ett direkt svar på den rekrytering och propagandaspridning/upptrappning som skett från SMR:s håll i området och deras status som våldsbenägen extremgrupp visar på denna felbelysning i sakfrågan och effekterna det kan ha.

Vi kan diskuterar om det är skillnad på höger eller vänsterextremt våld öht. om ni vill men det finns faktiskt anledning att belysa dem var för sig i vissa lägen.

Jag var inte i Kärrtorp och jag får information från tusen håll hela tiden om vem som gjorde vad och vems sida som faktiskt var värst etc. Vissa talar om hur fascisterna kastade flaskor och bar kniv, andra talar om att det minsann var någon "ur vänstern" (what ever that means, var det någon i gruppen eller någon ur RF/AFA på plats? vad fan vet jag. Inga fakta kommer till ytan liksom) som stack en nazist eller om det var två... vad jag menar är att det är svårt att stå utanför och höra allt detta mumlande hit och dit. Det jag kan utgår ifrån är det jag ser. En fascistisk extremistisk nazistgrupp med våldshistoria och som uttalat gett sig i raskrig och krig mot demokratin attackerade en fredlig demonstration med människor som menade att visa sin solidaritet mot rasismen som spreds i deras område. Barn och gamla, unga och allt där mellan fanns på plats under torgmötet och dessa blev attackerade. Polisen hade gravt underskattat hotbilden för att högens våld inte tas på lika stort allvar i Sverige och allt för stort fokus ligger på västernextrema grupper. Vi kan likställa dem om ni vill, men då ska fan högerextremt våld belysas minst lika hårt och tas på lika stort allvar som vänsterextremt våld. Det höger extrema trappas upp i hela Europa och experter på ämnet uttalar sig om hur allvarligt det är och hur det vi ser i Sverige stämmer överens med andra europeiska länders utveckling (tänkte Grekland, gyllenegryning tex?!) men ändå verkar vi lulla runt i någon förställning om att det inte är ett stort problem i Sverige i dag.

Visst, problemet med rasism är större än SMR eller SP osv. Det är något strukturellt vi alla med privilegier genom vår vithet eller så är en del av. Vare sig vi vill erkänna det eller inte. Men vi kan inte sitta tillbaka och bara låta sånt här hända. Vi måste kräva att våra instanser som ska skydda oss faktiskt tar detta på allvar, men jag undrar också över vad som händer om de inte gör det?

Jag saxar en egen kommentar i en diskussion på facebook som avslut och hoppas att vi kan ta upp kampen mot fascismen från alla håll och kanter, utan att missa vad det egentligen handlar om och utan att förminska hotet som extremhögern faktiskt står för i vårt samhälle:

Jag är i grunden "pacifist" i den mån att jag inte förespråkar våld som en första utväg, andra utväg eller ens som en lösning i ordets egentliga mening egentligen. Jag kan se tillfällen där våld är nödvändiga för att motarbeta något som är farligt, där samhällets institutioner i övrigt fallerar. Exempelvis mot extrema grupper som SMR. Jag baserar detta på att när polis och politiker inte tar hotet på allvar måste någon annan göra det. Men att leta upp och ge sig på politiker eller privatpersoner känns och är i min mening fel. Att möta våld med våld ser jag dock inte nödvändigtvis som problematiskt in i benet liksom. Men om vi diskuterar bilbomber etc. [och att det inte är okej] är vi säkert på samma plan kan jag tänka mig. Jag har föga tilltro till vårt politiska system och ännu mindre för större delen av vår poliskår och vårt polisväsende liksom. Om de instanser vi i samhället har att förlita oss på fallerar, vad händer då med militanta extremister som sprider hat och rasism som en väldigt stor del av befolkningen ändå inte vill ha att göra med? Det handlar ju inte om att de sitter på sin kammare och tycker att invandring är fel eller problematiskt liksom. Dvs. inte så mkt om yttrandefrihet som annat.

/Sarah

PS. I Uppsala kommer en stöddemo äga rum på torsdag. Mer info här!

Mer läsning på ämnet

Behandla nazisterna som terrorister - SvD, 12 mars 2008
Skildringen från Kärrtorp var en glidning i full fart på väg mot lögnen - DN, 17 december 2013
Linje 17 mot rasism & Boendeinitiativet - Demonstration igen i Kärrtorp den 22/12 2013
Nätverket linje 17

Att blunda för sina privilegier är att förtrycka - moralfjant, 16 december 2013
Använd inte mitt krig som ett slagträ för era vidrigheter - komplementfärger, 16 december 2013

Add Comment

Djurvänligt julbord (uppsala)

05/12/2013

0 Comments

Djurättsalliansen annordnar (veganskt) JULBORD nu den 14e december! Jag tycker du ska ta dig dit om du är i närheten! Jag har inte ätit julbord hos dem men de har alltid JÄTTEGOD mat när de kör vegancafé på mumrik här i stan i alla fall.

Det är bara 1 dagar kvar innan ni måste boka in er, den 6:e är deadline! Hur gör ni då det? Anmälan görs enbart genom mail (uppsala@djurrattsalliansen.se) och är bindande. Ange "Julfest" i ämnesraden och lämna namn och telefonnummer på de deltagande i meddelandet. Julbordet kostar 120 kr och äger rum hos Ungdomenshus på svartbäcksgatan 32. Mer information finns här!

Add Comment

Att Fira Eller Inte Fira?

15/11/2013

0 Comments

Nu smyger sig julhetsen på, i butiker har julmust, krimskrams och chokladkalendrar sedan länge stått framme. Men för en gångs skulle har julhetsen inte kommit åt mig än. Kanske är det för att jag aldrig går i annat än matvarubutiker längre och sällan är"på stan" annat för att ta mig till skolan, dricka öl eller fika liksom. Minns till exempel inte när jag var inne på H&M senast och även om jag varit på Åhléns ett par gånger de senaste månaderna har jag bara varit in, plockat min hårfärg och betalat för mig. Inte gått runt och liksom tittat.

Kanske hjälper det att inte ta emot reklam i brevlådan, inte fördriva tid genom att "fönstershoppa". Men jag är å andra sidan inte ens säker på att jag ska fira jul i år alls. Jag är så osugen att jag starkt överväger att åka till farmor, mormor, farsan, bjuda över mamma och hennes man på glögg lr så _innan_ jul och strunta i att fira julafton alls i år. Jag tror det här är en typisk sån där grej folk inte förstår men både jul och nyår är fö mig mest förknippade med stress och krav och människor som kan bli ledsna. Inget jag någonsin firat så mkt för att jag velat eller för att just julen är så himlans trevlig eller så.

Add Comment

JA vi veganer är ju så jävla på liksom

03/11/2013

2 Comments

Tycker man relativt ofta får höra att "veganer är så jävla på" eller att "man kan väl vara vegan om man vill, men jag gillar inte alla de där militanta veganerna som hela tiden ska attackera en och..." bla bla bla. Men faktum är att jag lätt kan dra till med att över 90 % av gångerna jag diskuterar djurrätt och veganism på krogen, på hemma fest, på middag, på fika etc. så är det för att just det här som beskrivs i serien hänt. Jag har tackat nej till något som innehåller animalier, eller fråga om det innehållet mjölk och ägg etc. och sen börjar det. Jag förklarar att jag inte äter animalier, får en massa frågor som jag svarar på och får sen höra att vi jävla veganer alltid ska trycka ner köttätare eller försöka få dem att må dåligt över att de konsumerar animalier etc. ALLTID SKA VI HÅLLA PÅ. Jaha? Känner jag. Inte fan vet jag men jag har inte tagit på mig att ständigt diskutera djurrätt i tid och otid. Det säger ju sig självt att jag tycker det är ett viktigt ämne och generellt i såna här situationer kommer jag att försvara mina ståndpunkter mot den attack jag faktiskt får utstå titt som sätt pga. mina moraliska övertygelser och att jag värderar liv inte baserat på art, ras, kön eller sexualitet.

Att jag tackar nej till något och statuerar att " jag äter inte animalier" är inte att trycka det i ansiktet på who ever råkar vara i min väg för tillfället och oftast vill jag precis som alla andra bara ha trevligt, umgås med mina vänner etc. när jag fikar, är ute och käkar etc.

/Sarah

2 Comments

Ett av mina bästa spel

21/10/2013

0 Comments

Jag har nyligen spelat om ett av mina bästa spel från min uppväxt, ett fantastiskt spel som många med mig spelade med stor iver och frustration när det kom i slutet på 90-talet. Jag var nog runt 10 eller 11 på den tiden.

Jag spelade aldrig så mycket med mina vänner då, kanske främst för att jag inte hade vänner som gillade spel på samma sätt som jag men också delvis eftersom att jag som tjej inte fick tillgång till spel på samma sätt som exempelvis min yngre bror och hans kompisar (men mer om det en annan gång).

Ett spel jag spelade mycket var i alla fall Half life*, det var nog ett av de första "riktiga" spel jag minns att jag spelade igenom och jag minns det med mycket nöje (utöver fantastiska titlar som Lejonkungen och div. fantastiska spel till SEGA jag nött år ut och år in redan då)! Dock var frustrationsmomenten inte allt för få då heller.

Nu när har jag spelat igenom det och kan konstatera att jag; blev knappast besviken den här gången heller! Trots AIs som lämnar mycket att önska samt några smärre motoriska problem/buggar som gör vissa instanser onödigt knepiga och frustrerade samt fick mig att undra om jag ens gjorde rätt eftersom att de aldrig tycktes fungera (exempelvis när en ska hoppa över ett hiss-schakt på en stege och en får göra om det gång efter gång utan att lyckas för att en måste träffa heeelt rätt eller när man ska vrida på två vreden för att släppa på vatten tills vattennivån stiger och bara ena ratten fungerar av oklara anledningar osv) gav spelet mig om möjligt minst lika mycket nöje även idag, ungefär 15 år senare, som när jag var tio.

Jag ska inte tråka er med detaljer för de flesta av er med intresse för det här inlägget har redan spelar det själva och har er relation till det, eller har ett helt fantastiskt äventyr att upptäcka framför er, men när ett spel faktiskt håller och både är intressant och utmanande även 15 år efter första genomspelningen vill jag påstå att det är ett bra poäng.

/Sarah

* Half life är ett spel som släpptes till PC 1998 utvecklad av Valve Corporation. Det utspelar sig i Black Mesa Research's faciliteter, djup nedgrävda i New Mexikos öken där ett experiment går fruktansvärt fel. Som fysikern Gordon Freeman tvingas en nu försöka ta sig genom Black Mesa-komplexet som kryllar av, radioaktivitet och utomjordingar till följd av den spricka mellan dimensioner som olyckan skapat och ta sig ut i världen utanför på ytan och hämta hjälp ...

Add Comment

Att Jobba Som Personlig Assistent

17/10/2013

0 Comments

Jag har väldigt svårt för kolleger som klär sig i någon form av helgonskrud och talar om hur givande deras jobb som personlig assistent är. Hur det ger så mycket att se hur man kan hjälpa en annan människa och hur bra man liksom är på något sätt. Men faktum är att väldigt få människor i branschen drivs av något annat än faktumet att den här typen av arbete a) faktiskt är sjukt enkelt att få jämfört med många andra jobb och man därför b) kan tjäna sitt uppehälle. Men hur många vill verkligen jobba som personlig assistent hela livet? För de allra flesta av oss är det ett pit stop, något vi gör medan vi utbildar oss eller funderar på vad vi vill göra med våra liv helt enkelt.

Sen betyder inte det att jobbet kan vara givande; men jag ha svårt att se det som att jag är någon sorts samarit som gör denna tjänst åt någon annan eftersom jag a) faktiskt får betalt och b) utför något jag tycker är en självklarhet att samhället ska ge de medborgare som behöver det. Att just jag eller någon annan jobbar här är en ren tillfällighet och knappast något hedervärt (vilket för tankarna till någon form av uppoffrande, vilket det inte heller är).

Mitt jobb är sjukt givande, men kanske främst p.g.a. det utbyte jag har av de människor jag träffar och de nya saker jag hela tiden får uppleva. Snarare än att jag får ut så jäkla mycket av att vara någons armar och ben.

Add Comment

<< Previous

Reflektioner kring Svartsjukan i kampen

Alliansen Stjäl från de fattiga för att sko de rika (och behålla kontrollen över arbetarna, för den delen)

Det nya arbetsklimatet och fackrörelsen

året som gått

2013

2014

Vi får inte missa allvaret i det som händer just nu

Mer läsning på ämnet

Djurvänligt julbord (uppsala)

Att Fira Eller Inte Fira?

JA vi veganer är ju så jävla på liksom

Ett av mina bästa spel

Att Jobba Som Personlig Assistent

Min veganguide till Uppsala!

Oljus

DSS