När SD 2010 kom över 4 % blev det ett jävla liv. Sensationslystet slängde sig tidningar och upprörda medborgare där till över partiet. 2014 blev de ännu större och nu står vi här idag och kan inte riktigt veta hur det kommer se ut med SD efter den 9:e september.
Åtminstone efter 2014 var det många som beskyllde media för att blåsa upp partiet genom att ge dem publicitet - under parollen att all publicitet är bra publicitet. Jag är en av dem som kan hålla med om detta, men det behöver inte alltid vara helt sant. Idag är SD större än någonsin och vi ställs inför samma sak, det pratas så klart om dem; IRM granskar dem, de avslöjas om och om igen, konsekvenserna av deras politik lyfts och stöts och där höjs dessa röster igen. Eller viskas snarare uppmanande fram bakom ett höjt finger. "Mata inte trollen" Vi ska helt enkelt inte ge SD uppmärksamhet så kommer de helt magiskt tigas ihjäl. Något som de dock verkat missa är att SD kan bli en riktig maktfaktor i vår riksdag redan nu, och när har vi löst stora problem genom att ignorera dem förut? Vi talar inte om ett gäng grabbar längst bak i klassen som ändå inte kan göra något annat än att låta högt, vi pratar om ett riksdagsparti med reell makt oavsett om resterande partier vill samarbeta med dem eller inte. Ett parti vars existens är en fara för Sverige och alla hennes medborgare. SD har stöd hos en stor del av vår befolkning. Det går inte att tiga ihjäl någon med makt. Det ligger liksom i sakens natur. Vi kan ignorera den men de med makten kommer påverka oss. Genom att ignorera SD, inte diskutera deras politik, inte upplysa där desinformation finns, låta människor med dess sympatier påverka oss och låta människor skada dem runt oss ger vi dem legitimitet. Vi måste ifrågasätta för annars ger vi dem fri lejd. Det är en helt annan spelplan nu. Vi har gått från grabbarna längst bak i klassrummet till Sveriges högsta beslutande organ. Där våra (så kallade) representanter bestämmer över allt som genomsyrar våra liv; våra rättigheter, våra löner, våra bostäder, vår sjukvård, våra barn. Nu under #METOO har vi tydligt sett var tystnadskultur ger för resultat; hur personer med makt fått gå tyst förbi med sina övergrepp, där ingen tagit tag i problemet, skyddat genom tystnad. Vad händer när tystnaden bryts och förbrytaren avslöjas? Titta på Harvey Weinstein och skandalerna. Även i Sverige vittnade tusentals kvinnor om övergrepp från män i maktpositioner. Det går inte att tiga ihjäl någon med makt, tysta leken är det sista vi behöver just nu. Normalt så har jag inga som helst problem med att arbeta nätter, men denna vecka har varit hård. Från fem veckors semester med ojämn dygnsrytm till att behöva hålla en struktur är jobbigt nog i sig, men sen att lära sig att sova på dagarna igen? Hua.
I natt är det dock sista denna arbetsvecka och sen är jag ledig ett tag vilket jag ser mycket fram emot, jag ska bara träna och softa hela nästa vecka! Haha!  Denna bildfråga dök upp på Facebook just precis nu och jag slogs av hur det inte var ett självklart "bra" eller "dåligt" som kändes som det naturliga svaret. Saken är den att det inte är så enkelt alla gånger, och ibland växlar det dessutom ganska fort.
Just nu har jag väldigt mycket. Jag behöver ett nytt extrajobb eftersom att jag inte får tillräckligt med timmar där jag jobbar extra nu, jag hade för få semesterdagar att ta ut så min lön blir absurt låg denna månad, jag inväntar dryga svar från försäkringsbolag, jag blev reserv på alla utbildningar jag sökt, jag måste hitta en plan, är inte nöjd med min lägenhet, har inte råd att gå ut eller ännu mindre köpa ett busskort vilket (även om det låter dumt) förhindrar mig socialt i min vardag och gör steget att klara av saker jobbiga dagar nästan omöjligt. Jag har bipolär sjukdom, men så är jag stabil också och har varit det i några år nu. Men att må bra eller dåligt, eller åt något av de hållen öht är så svårt att svara på. Jag mår liksom både bra och dåligt, saker är inte så lätta men saker är också väldigt kul. Det går inte riktigt att förklara även om jag är säker på att jag inte är den enda som har svårt att besvara denna fråga meningsfullt. Hur fan vet man egentligen hur en mår öht? .Hej alla! Nu är jag äntligen tillbaka där jag hör hemma, i denna blogg. Jag har inte kommit in på mitt konto på evigheter och jag vette fan när mitt senaste inlägg här egentligen var. Mycket är nytt men jag är fortfarande arg och provocerad. I många ämnen jag känner starkt för har debatten (på gott och ont) fullkomligt exploderat, något jag antagligen kommer försöka att kommentera fram över. Idag är det hur som helst Internationella kvinnodagen och jag tänkte försöka skriva något om denna.
Jag vill börja med att påpeka att idag är inte gratulationsdag. Det verkar vara många som fortfarande lever i det missförståndet. Det är en kamp-dag, en dag för oss att se våra förkämpar och lyfta den kamp som fortfarande pågår, se varandra och skapa gemenskap kvinnor emellan i kampen mot ojämlikhet. En dag som inte borde behöva finnas ens en gång, men som ändå fortfarande behövs. Det dyker fortfarande upp en del "grattis" här och där och jag tror att detta underminerar och förminskar hur viktig denna dag faktiskt är. (Detta är något som jag och många tjatar om varje år, men så länge folk fortsätter att behandla 8e Mars som någon bemärkelsedag kommer det tyvärr fortfarande vara relevant att påminna om) Instiftad av Första internationalen 1910 under parollen "Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism". Där har dagen sina rötter, i rösträttsrörelsen. Idag har dagen i min uppfattning avpolitiserats, kanske när dagen antogs som gemensam(?) av FN på sjuttiotalet. Varför är det viktigt att inte behandla dagen som en högtidsdag (alltså en dag att fira, likt exempelvis Morsdag)? När vi grattar kvinnor idag hamnar fokus bortom (den fortfarande fullkomligt relevanta) kampen för jämställdhet. När vi grattar kvinnor idag så behandlar vi dagen som något den inte är. Vi förminskar kampen och dess rötter och avpolitiserar samt avhistoriserar den. Detta är skadligt eftersom vi glömmer, vilket vi aldrig får göra, den kamp som varit och den kamp som fortfarande pågår och tyvärr kommer att pågå under lång tid framåt. Det spär på illusionen av jämställdhet som en faktum i Sverige vilket möjliggör att de patriarkala strukturer vi fortfarande lever under kan upprätthållas genom allmänhetens ignorans för detta. Genom att förminska dagen till en högtidsdag underminerar vi hela kampen, de faktum som finns där gällande ojämligheten eftersom vi istället för att samla kraft hos varandra, hylla våra förkämpar, se de framsteg vi gjort och se den kamp vi måste utföra. Kampen glöms bort. Ikväll ska jag först gå på en föreställning på Reginateatern som heter Min mammas dotter och sen blir det kvinno- och transseparatistisk Ta tillbaka natten-demonstration. Systrar; Upp till kamp! 
Hittade några veganska slipper iaf! Mitt ICA hade extrapris om en köpte tre doppet och jag trodde det var kört vid Holliday men hittade två varianter på den samt en till! Asnice!
|
Frihetlig socialism, syndikalism, anti-kapitalism, feminism, djurrätt, anti-rasism och antifascism, politiska funderingar och reflektioner, veganism och kanske lite tv-spel och katter.
Min veganguide till Uppsala!
Oljus
DSS
|
Powered by
Create your own unique website with customizable templates.
Create your own unique website with customizable templates.