Hittade några veganska slipper iaf! Mitt ICA hade extrapris om en köpte tre doppet och jag trodde det var kört vid Holliday men hittade två varianter på den samt en till! Asnice!

Idag är det Internationella Amiga-dagen och här ligger jag i en soffa på jobbet och läser djuretik. Har det ganska bra på jobbet idag men missar allt retroskoj eftersom jag jobbar tolvtimmarspass idag och i morgon. Läste precis ut Äta Djur av Safran Foer och jag kan verkligen rekommendera den. Jag har tänkt ge bort den i julklapp till några familjemedlemmar och skriva en lite lapp där jag förklarar varför jag hoppas att de i alla fall ska läsa den och att den trots att den är skriven ut ett USA-perspektiv absolut är relevant för svenska förhållanden också. Boken är nämligen väldigt bra skriven och tar in många olika perspektiv och problem med djuretik, djurhållning, köttindustrin och ätandet av kött. Dessutom är den fullspäckad av fakta utan att bli akademiskt torr och svårtillgänglig. Hett tips!

En tråkig nyhet ät att Guldnougaten på bilden inte längre är vegansk... de har tillsatt skummjölkspulver i sitt recept nyligen var på det bara finns några kvar ur den gamla batchen som fortfarande är vego. Så håll koll på det kamrater.

Igår hade vi samkväm med arbetsgruppen på jobbet. Vår chef hade bokat in oss på Latitude59 här i Uppsala för att leka med deras spelsimulator (som är en historia i sig: ben reagerade inte på utrustningen, vi fick ingen genomgång av mekanik och hur vi skulle göra och personalen som visade oss in var otrevlig och kort och tittade på mig som om jag vore dum i huvudet när jag frågade hur vi ska göra). Och fasan, att äta middag på en restaurang med endast lacto-ovo vegetariska rätter på menyn.

Det är alltid det som finns och eftersom Latitude59 är ett ställe med mycket fokus på spel, minigolf, laser game och bowling var jag inte särskilt hoppfull på att få något jag kan äta som är mer än en kall sallad med gurka och tomat. Jag bävade för detta i flera dagar innan och kände att jag var så leds på att aldrig få någon vettig mat på såna här ställen. Det är liksom en regel snarare än ett undantag att de mer eller mindre vägrar göra något vettigt år en att äta. Men jag fick faktisk både varm och god mat som mättade mig och jag lämnade restaurangen mycket tillfredsställd. Jag kan inte lova att ni skulle få exakt samma rätt om ni gick dit för de verkar inte ha någon standard rätt de tillreder om det dyker upp en vegan, men detta var i alla fall jättegott!

Jag önskar fler restauranger valde att ge veganer ett så pass bra bemötande, men ännu hellre att de la in vegans mat på menyerna. Jag måste säga att det var väldigt skönt att inte ens få frågan "vad betyder veganskt" eller "alltså pajen innehåller inget kött" fast den är full av ägg och ost och smör.

/Sarah

Det kan vara svårt att känna att en räcker till. Även om vi alla som brinner för någon fråga gör det vi själva förmår utifrån vår egen förmåga kan det kännas överväldigande och jag tror inte jag är ensam om att känna både uppgivenhet och skuld i vissa lägen. När allt känns för stort, för långt gånget, helt omöjligt. När en känner sig konstant motarbetad och en bara inte kan förstå hur människor kan fortsätta ignorera fakta och inte ser hur viktigt det är att förändra vårt sätt att leva och se på omvärlden och oss själva. Vilka konsekvenser fortsatt överkonsumtion, rasism, fokus på konstant ekonomisk tillväxt, arbetarfientliga reformer som ska främja näringsliv och "ge arbeten" etc. kommer ha i längden. Eller "längden", ganska snart och definitivt i vår samtid.

Jag känner att det är så mycket som är viktigt att jag inte orkar med ibland. Jag blir handlingsförlamad och orkar ingenting. Går tillslut runt, uppgiven och förbannad, utan förmåga att längre kanalisera kraften detta kan utgöra. Det är svårt att inte hamna i dessa svackor, och jag tror att alla politiskt engagerade (oavsett nivå) hamnar där ibland.

Vad jag funderar på idag är om  jag måste fokusera om: för att orka med, för att kunna känna meningsfullhet och att jag gör mer än BARA klagar på ALLTING. Även om nästan allting idag faktiskt behöver kritiseras, problematiseras och förändras.

Mitt fokus har hittills varierat och varit brett fördelat. Det har funnits perioder där vissa saker känts mer akuta än andra (även om alla frågor är minst lika viktiga, oavsett om det handlar om miljö, djurrätt, arbetsrätt, antifascism, jämställdhet eller något annat). Men kanske borde jag fokusera på något som ligger extra nära tillhands för mig själv. Exempelvis djurrätt/miljö eller feminism och jämställdhet. Alla frågor är viktiga och det handlar definitivt inte om att jag är beredd att lägga något åt sidan helt. Jag kommer alltid försvara arbetarnas rättigheter. Men just nu känns allt för stort. Kanske skulle jag kunna göra mer nytta om jag engagerade mig i miljö och djurrättsfrågor (vilka ligger väldigt nära varandra som jag ser det). Kanske skulle det kännas mindre överväldigande.

/Sarah

Skev en person på facebook, som försvarade artikeln mot min kritik. 10 % är ungefär de som röstade på SD, av alla dryga 50 % som röstade öht. Vi ponerar att det utgör 10 % av Sveriges befolkning för diskussionens skull.

Personen ovan skriver att hen "inte [tror]  att 10 procent av sverige befolkning är rasister" vilket jag menar är en otroligt naiv inställning till SD's väljare. Det insinuerar ju att den del av befolkningen som röstat på SD helt missat att de är ett fascistiskt och rasistiskt parti, att de missat den delen av mediebevakningen och det som aktivister om och om påvisar och bevisat gällande både partiets politik och vad partiledning och andra aktiva inom partiet faktiskt sysslar med. Jag får inte kalla SD's väljare för idioter, men att in direkt säg att de inte vet vad de håller på med när de röstar på SD för att de inte är rasister egentligen utan bara drar till med lite rasism för att de är arbetslösa just nu är otroooligt naivt.

Något båda personerna i fråga har gemensamt i det de vill framföra är att rasisterna är missförstådda eftersom de bara är rasister pga. olika missförhållanden. De är missnöjda med att de är arbetslösa och att de ibland lever på bottenskiktet av samhälle:

"De vänner jag har som röstar på Sverigedemokraterna gör det främst av ett skäl. Jobb. De, eller någon de känner, är utan jobb.De är oroliga för sin framtid och menar att invandrarna tar deras jobb. En del av dem lever som tredjeklassens medborgare på socialbidrag och i utanförskap. När de etablerade - sådana som du och jag - skriker åt dem att lämna våra gator blir utanförskapet än större."

Även om jag också tror det i stor del kan bero på detta, eftersom vi varje gång europa är i ekonomisk knipa ser en ökad rasism, tror jag inte det är skäl nog att åsidosätta allvaret i situationen och börja tala om att krama fascisterna till rätta. 


Saken är den att en inte kan krama/älska en rasist till insikt. Vilket är min absolut största invändning mot artikeln som jag tror menar väl men missar målet rätt stort i slutändan. Vi måste kämpa och välja kampmetod efter situation. Men ni som tittar på den antifascistiska kampen och menar att vi inte ska agera mot rasisterna utan snarare omfamna dem och kväva rasismen med förståelse och kärlek lever nog något verklighetsfrånvänt i min mening.

Vi behöver inte alltid, i alla lägen, slå varenda SDare på käften. Det kan jag gå med på, det kan till och med ses som kontraproduktivt. Men vi måste när samtalen inte räcker kunna agera mot det hot som vi står iför. Vi måste visa att vi vägrar återuppleva det som så många i Europa redan genomlevt. Kom ihåg att även det Hitler gjorde var lagligt och en del av en demokratisk process. Vi lovade att aldrig glömma. Har vi gjort det när vi proklamerar att antirasism är odemokratiskt? Jag tror vi är skrämmande nära i alla fall.

/S

Jag arbetar för ett litet privatägt assistansbolag. För två veckor sen på ett personalmöte lyftes frågan lite kort om privat- och kommunal välfärd som tycks vara en av de hetare politiska frågorna inför valet i år. Det var när min chef talade om vad de på företaget håller på med för tillfället hon sa att det viktigaste de gör just nu är att rusta inför eventuella svängningar för privat ägda vårdbolag som kan påverka dem ganska hårt.

Det här fick mig att börja tänka. Man skulle enkelt kunna säga att jag är emot vinster inom välfärden. Det är jag. Inget snack om saken. Jag ser också stora problem inom många privatägda vårdföretag och stora bolag som köper upp kommunal verksamhet. Det är många socialister av olika slag som är med mig här och vänsterpartiet har om jag inte missminner mig gått hårt mot det här redan nu, relativt tidigt i val-racet.

Men vart kommer min arbetsgivare in i den här debatten egentligen? Vi är fackligt anslutna, har kollektivavtal, våra kunder/brukare är i den mån de kan (eller deras anhöriga) med och bestämmer över allt från vilka som ska arbeta som assistenter till hur assistansen ska se ut, vår chef är alltid lätt att komma i kontakt med och för ett nära "samarbete" med oss i personal lik väl som deras kunder runt om i det område de verkar i (Stockholm och även i viss mån Uppsala). Deras mål är att inte ta sig vatten över huvudet, inte hålla sig med fler kunder än de kan hantera och skapa ett bra klimat för både assistenter och kunderna/brukarna. Dessutom startade de företaget efter en bakgrund både i egenskap av assistenter och erfarenhet av att leva med assistenter. Det låter väl ändå helt okej? Men ändå, det är ett vinstdrivande (jag vet dock inte i vilken mån ... alls) privatägt företag. Privat bolagsform och välfärden = med satan ju? Eller?

Jag tror att vi måste titta mer på innehåll än form när vi diskuterar problemen med vinster i välfärden. Kapitalism och profit i den meningen är alltid problematiskt men det går inte att dra alla privata aktörer över en och samma kan. Som en medlem på anarkism.org argumenterade:

Och här håller jag med. Även om mitt företag är auktoritärt indelat och privat ägt, säkerligen gör vinst i någon mån och ägarna tjänar pengar på mitt löneslaveri och min kunds assistanspeng från staten så är det inte den privata ägandeformen som är grundproblemet. Dock kan (vilket även användaren till citatet ovan poängtera i början av sitt inlägg i helhet) kommunalt ägd form ge någon form av garanti för lägsta standars. Sen vet jag att många ställer sig frågande till faktumet att skattepengar i många fall går in i privat ägda företag vid upphandlingar av kommunal verksamhet etc. Inte bara att vården blir privatägd, en stor del av vår gemensamma peng (skatten) försvinner till privata aktörer i profit. Detta är så klart också problematiskt. Jag menar inte att i just det här inlägget diskutera för och nackdelar med privat respektive kommunal välfärdsverksamhet men menar mer att lyfta frågan ur ett litet annat perspektiv. Det kanske inte är det privatägda utan det kapitalistiska i välfärden som är problemet? Vinsterna och vart dem kommer från, inte bolagens form.

Men jag undrar, hur tänker ni och från vilket håll kommer eran syn/argumentation? Hur ska vi förhålla oss till detta?

Det finns nog många som tycker att jag, och många med mig, mest är en börda, en irritation och en extrem typ av människor som bara vill bråka och försöker hitta fel; med vårt samhälle, vår politik, våra system, våra normer, våra ideal, vår samhällsordning, våra makthavare, våra skolor etc. Att allt såna "som jag" gör är att skava och skapa problem, tjata och irritera. Det är rätt säkert att många suckar över vårt "tjat". Över hur mycket energi alla som kämpar mot rasism, kvinnoförtryck, djurens frigörelse och rättigheter, mot kapitalismens samhällsförstörande verkan och allt annat som inskränker på människors jämställdhet och frihet. Det konstiga är att vi ibland framställs som onödiga, arga och som att vi bara ägnar oss åt detta för att vi "inte har något bättre för oss" och för att vi gillar att "mucka gräl" och vill ha uppmärksamhet eller något dylikt.

Jag har tidigare skrivit ned en reflektion över avundsjuka och uppmärksamhet även när vi kämpar mot samma mål, men jag vill ändå hävda att jag aldrig träffat någon som sätter sig och ser till att rasister och antifeminister, jägare och köttnormsivrare får gå oemotsagda varken i media eller på nätet, gör det för att de tycker att det är så jävla kul att bråka. Det är en hård och ofta ensam kamp, speciellt på nätet och i enskilda social sammanhang där en nästan alltid utgör minoritet och en nästan alltid ifrågasätts.

Även om en inte håller med många av oss måste det väl ändå framgå rätt tydligt att vi fyller en viktig funktion? Du behöver inte hålla med mig om att en frihetlig socialism är det enda riktiga och att kapitalismen är ett av de största hotet mot mänskligheten. Men att inte se den funktion och vikt skavandet (det vill säga motsägandet, kritiserandet och granskandet) har även i vårt samhälle ter sig helt vansinnigt i mina ögon.

När en norm, ett system eller en världsordning blir en sorts gudomlig auktoritet, aldrig ifrågasätts eller kanske inte ens får ifrågasättas blir den också på riktigt farlig. För alla oavsett de håller med den eller inte. Exempelvis kapitalismen har uppnått någon form av status som en sorts självklar grundsten i vårt samhälle. Även om det egentligen bara är ett system i mängden (ett som inte fungerar särskilt bra heller).

Jag kan i och för sig förstå att det är svårt att se bortom det en tar för självklart, även om det inte fungerar. Det vi alla är uppvuxna med etc. Men att det finns alternativ och att dessa diskuteras, att systemen ständigt prövas och kritiseras är viktigt. Där tror jag att vi som upplevs som skavande och jobbiga typer fyller en viktig funktion. Vi ifrågasätter och vägrar låta saker urarta ifred. Att vi dessutom står för alternativ är också viktigt.

Jag önskar att fler engagerade sig, från alla håll och kanter. Utbildade sig och granskade det system och det samhälle de själva lever i. Vi kan inte skapa ett gott samhälle för alla om vi inte engagerar oss i det som faktiskt berör oss. Oavsett om det är vår arbetsplats, vår skola, vår kommun, vår stat eller vår militär etc. Vi måste vara delaktiga i det som berör oss.

Det är bland annat därför jag är kritisk mot vårt politiska system. Oavsett vad samhället vill att vi ska tro är vi inte särskilt delaktiga i den beslutsprocess och de beslut som direkt påverkar oss i olika led. Vi tror det eftersom vi röstar och vi finner oss oftast i det regeringen beslutar oavsett hur många av oss som röstade eller inte röstade på just den regeringen tycker om det beslutet, oavsett hur det påverkar oss och våra medmänniskor. Ett demokratiskt system som imiterar ett kollektivt beslutsfattande och menar att vi som befolkning, vi som berörs av besluten, "avlastas" och slipper engagera oss i "så stora och komplicerade frågor" (vilket en ibland får höra om politiken) är inte bra. Vi väljer ut representanter ur en politisk elit (mer eller mindre i alla partier iaf) som får styra och ställa över oss. I viss mån ligger det i deras intresse att tillfredsställa deras väljargrupp inför valet, men allt som oftast så skiter regeringen i sina väljare när de väl fått makten. Det hela blir ett politiskt spel, de ägnar sig åt trick och smicker i stället för riktigt politik och kan göra det eftersom befolkningen hålls i mörker och blir inbillade i en tro om att de inte kan förstå så komplicerade politiska angelägenheter som de håller på med på regeringsnivå.

Även om en människa inte kan sätta sig in i vare detalj tror jag ändå det ligger i allas våra intressen att vara delaktiga och vara informerade om det som faktiskt betyder något och som faktiskt påverkar den värld vi bebor. Därför är det för mig en helt absurd tanke att det skulle vara utanför min eller någon annans uppfattningsförmåga att ta del av de politiska besluten.

Därför är jag för en mer direkt demokrati och ett antiauktoritärt samhälle där alla deltar på lika villkor och har samma frihet att utan auktoritet ta del av de beslut som påverkar den enskilde och det samhälle denne är en del av. Vi kan visst styra oss själva och vi behöver ingen elit som styr oss "å våra vägnar". Vi behöver bara varandra.

Jag har ibland diskuterat pengar med folk som har väldigt mycket av dem. Jag har inte varit i läge att vara rent ut så kritisk mot rikskapitalism, bolagschefer och löneslaveri etc. som jag kanske velat i de lägena (arbetssituation som krävt behärskning helt enkelt) men något som har dykt upp är frågan om vad pengar ger, vad är det som pengar på banken innebär när vi ändå talar om miljonbelopp i enskilda personer ägo?

Svaret har ibland lytt; trygghet. Pengar är trygghet. Inte frihet eller makt i alla lägen, även om detta kan komma per automatik i den mån att en kan resa vart en vill, studera vad en vill, ha vilka hobbies en vill utan att behöva tänka mer på det osv. Problemet med världen blir liksom så otroligt tydligt. Pengar är trygghet. Trygghet är inget givet i vår värld utan den som har mest pengar känner sig  (och är antagligen också) tryggast.