Jag har många vänner som har haft eller har kontakt med den svenska psykvården av olika skäl. Vissa tycks ha fått den hjälp de behöver, andra kämpar fortfarande och ligger hela tiden på gränsen att ge upp, vissa får nya diagnoser hela tiden och andra är helt bortkollrade av mediciner, mer kollin än levande, kännande människor.
Min uppfattning av psykvården är generellt väldigt dålig och när jag läste den här berättelsen blev jag påmind om min egen korta, lilla men ändå om man ser till detaljerna förfärande historia om min kontakt med vården.
I gymnasiet så var jag på väg in i väggen - rejält. Jag hittad metoder för att överleva (trodde jag). Jag levde på att stressa, kontrollera och fly från nuet in i en möjlig framtid som jag kunde planera och detaljstyra. Det låter väl inte så sunt kanske, även om det är bra att planera sin framtid också. Hur som helst fick jag (några månader innan jag skulle sluta) träffa en samtalsterapeut, en till två gånger i månaden (vilket inte var ens nära tillräckligt med hjälp under så kort tid). Det är väl sådär, men inte speciellt förfärande. Det jag reagerar på nu i efterhand är hur jag inte blev kontaktad efter min tid hos dem var över, inte ens när jag missade mitt sista möte och dessutom inte hörde av mig till dem (jag hade telefonskräck utav bara fan så jag kunde inte ringa dem). Varför hör man inte av sig när en patient inte dyker upp på ett möte? Jag var manisk, hade ständig panik över allt, försökte kontrollera allt i mitt eget liv (skrev listor över allt, försökte detaljstyra min egen verklighet), hade ångest och panik hela tiden. Men det var inte allvarligt nog att ringa mig, höra vad som hänt osv?
Nu klarade jag mig ändå, men om jag inte varit jag? Om det varit någon annan. Gör de så här mot alla?
Min uppfattning av psykvården är generellt väldigt dålig och när jag läste den här berättelsen blev jag påmind om min egen korta, lilla men ändå om man ser till detaljerna förfärande historia om min kontakt med vården.
I gymnasiet så var jag på väg in i väggen - rejält. Jag hittad metoder för att överleva (trodde jag). Jag levde på att stressa, kontrollera och fly från nuet in i en möjlig framtid som jag kunde planera och detaljstyra. Det låter väl inte så sunt kanske, även om det är bra att planera sin framtid också. Hur som helst fick jag (några månader innan jag skulle sluta) träffa en samtalsterapeut, en till två gånger i månaden (vilket inte var ens nära tillräckligt med hjälp under så kort tid). Det är väl sådär, men inte speciellt förfärande. Det jag reagerar på nu i efterhand är hur jag inte blev kontaktad efter min tid hos dem var över, inte ens när jag missade mitt sista möte och dessutom inte hörde av mig till dem (jag hade telefonskräck utav bara fan så jag kunde inte ringa dem). Varför hör man inte av sig när en patient inte dyker upp på ett möte? Jag var manisk, hade ständig panik över allt, försökte kontrollera allt i mitt eget liv (skrev listor över allt, försökte detaljstyra min egen verklighet), hade ångest och panik hela tiden. Men det var inte allvarligt nog att ringa mig, höra vad som hänt osv?
Nu klarade jag mig ändå, men om jag inte varit jag? Om det varit någon annan. Gör de så här mot alla?