Elsa Billgren skriver så sorgligt i sin blogg idag. Hon beskriver rädslan av att inte räcka till och inte vara perfekt men även en ovilja gent emot att ha en vardag.
Jag tror att många av oss kan relatera till det Elsa skriver om i någon mån, även jag själv. Känslan av att inte duga i någon sammanhang (eller någonstans alls) bara för att man inte är tillräckligt smart/rolig/världsvan/galen/vacker/snäll/påläst eller vad det nu kan vara hänger över många av oss var och var annan dag i stora svarta orosmoln, med det är egentligen inte det här jag vill prata om; utan jag vill prata om vardagen.
Jag vet inte riktigt vad ordet innebär men i Elsas text tycker jag mig kunna utläsa en definition som handlar om allt det där som inte är extravagant, allt som inte är livsnjutning och äventyr. Det är i alla fall så hon porträtterar sitt liv i sin blogg (det är resor, klänningar, god mat, fester och inget där emellan) så den tolkningen ligger nära till hands. Jag själv lever inte ett speciellt spännande liv i jämförelse. Jag jobbar inte med något häftigt (eller alls), jag reser inte speciellt mycket, jag spenderar inte tusentals kronor på spännande mat varje månad, jag köper inte massa fina klänningar hela tiden och jag har inte 100-tals vänner jag träffar varje vecka för div. festligheter och äventyr. Jag är i kontrast en riktigt vardagsmänniska. Jag spenderar majoriteten av min tid med mig själv, om jag jobbade skulle jag gå till jobbet på morgonen och när jag kom hem skulle jag oftast bara umgås med mig själv även då, när jag reser så gör jag det mellan Sverige och Berlin men det räknas knappast som äventyr eller semester, jag kan knappt äta ute då jag är Vegan vilket innebär att jag oftast äter hemma, köper kläder gör jag - ibland och jag umgås som sagt väldigt sällan med människor överhuvudtaget. Till saken hör ju dock att jag trivs väldigt bra med mitt liv, jag gör väldigt roliga saker men jag lever ju i en vardag som Elsa antagligen skulle bli helt galen av. Jag där emot skulle aldrig orka med hennes tempo. Jag vill inte träffa folk varje dag (men jag älskar mina vänner och älskar att ha roligt för det), jag vill sitta hemma och spela tv-spel eller måla på kvällarna.
Det jag vill illustrera är egentligen ett sjukt krav och en stress jag tror att många människor lägger på sig själva och varandra, men också en kontrast till det. Mitt liv kanske låter skittråkigt nu men det är ju bara är vissa punkter jag tagit upp, mind you. Jag tycker jag lever ett väldigt innehållsrikt liv även om det inte händer saker heeeela tiden. Jag läser mycket böcker, jag pluggar hur mycket som helst, jag målar och samlar skivor, springer på skivmässor och spelningar när något intressant dyker upp, jag drömmer och jag engagerar mig, jag lider och jag översköljs av oväntade känslor precis som alla andra levande människor. Det finns så klart massa saker jag skulle vilja ändra på i min vardag, men jag gillar ändå att ha en vardag och jag känner mig inte det minsta ensam för att jag inte hittar på något med någon varje dag. Dessutom bor jag i Berlin.
Jag tror att många av oss kan relatera till det Elsa skriver om i någon mån, även jag själv. Känslan av att inte duga i någon sammanhang (eller någonstans alls) bara för att man inte är tillräckligt smart/rolig/världsvan/galen/vacker/snäll/påläst eller vad det nu kan vara hänger över många av oss var och var annan dag i stora svarta orosmoln, med det är egentligen inte det här jag vill prata om; utan jag vill prata om vardagen.
Jag vet inte riktigt vad ordet innebär men i Elsas text tycker jag mig kunna utläsa en definition som handlar om allt det där som inte är extravagant, allt som inte är livsnjutning och äventyr. Det är i alla fall så hon porträtterar sitt liv i sin blogg (det är resor, klänningar, god mat, fester och inget där emellan) så den tolkningen ligger nära till hands. Jag själv lever inte ett speciellt spännande liv i jämförelse. Jag jobbar inte med något häftigt (eller alls), jag reser inte speciellt mycket, jag spenderar inte tusentals kronor på spännande mat varje månad, jag köper inte massa fina klänningar hela tiden och jag har inte 100-tals vänner jag träffar varje vecka för div. festligheter och äventyr. Jag är i kontrast en riktigt vardagsmänniska. Jag spenderar majoriteten av min tid med mig själv, om jag jobbade skulle jag gå till jobbet på morgonen och när jag kom hem skulle jag oftast bara umgås med mig själv även då, när jag reser så gör jag det mellan Sverige och Berlin men det räknas knappast som äventyr eller semester, jag kan knappt äta ute då jag är Vegan vilket innebär att jag oftast äter hemma, köper kläder gör jag - ibland och jag umgås som sagt väldigt sällan med människor överhuvudtaget. Till saken hör ju dock att jag trivs väldigt bra med mitt liv, jag gör väldigt roliga saker men jag lever ju i en vardag som Elsa antagligen skulle bli helt galen av. Jag där emot skulle aldrig orka med hennes tempo. Jag vill inte träffa folk varje dag (men jag älskar mina vänner och älskar att ha roligt för det), jag vill sitta hemma och spela tv-spel eller måla på kvällarna.
Det jag vill illustrera är egentligen ett sjukt krav och en stress jag tror att många människor lägger på sig själva och varandra, men också en kontrast till det. Mitt liv kanske låter skittråkigt nu men det är ju bara är vissa punkter jag tagit upp, mind you. Jag tycker jag lever ett väldigt innehållsrikt liv även om det inte händer saker heeeela tiden. Jag läser mycket böcker, jag pluggar hur mycket som helst, jag målar och samlar skivor, springer på skivmässor och spelningar när något intressant dyker upp, jag drömmer och jag engagerar mig, jag lider och jag översköljs av oväntade känslor precis som alla andra levande människor. Det finns så klart massa saker jag skulle vilja ändra på i min vardag, men jag gillar ändå att ha en vardag och jag känner mig inte det minsta ensam för att jag inte hittar på något med någon varje dag. Dessutom bor jag i Berlin.