Låg och funderade över det här med internet i sängen igår kväll. Hur stort och okontrollerbart det verkar vara för många, och hur liten världen blir på samma gång. När jag var liten så hade jag MSN och Helgon. Det var mina sociala forum på nätet och utöver det hade jag väl några specialforum (typ synt och blandband eller gamla tv-spel) jag läste och diskuterade i från och till. Idag har jag i perioder haft både helgon, darkside, MSN, facebook, bilddagboken, twitter, tumblr och flera bloggar av och till - samtidigt. Och varför då egentligen? Många gånger när jag var yngre så gick jag med i communitys eller forum och liknande men ledsnade fort. Det var bara på vissa ställen vännerna samlades på internet. Nu är det som att FB är halva nätet. Vad gjorde vi på nätet innan FB? Innan alla bloggar? Idag känner jag att jag är på för många ställen samtidigt. I alla fall på nätet. Jag vet inte ens varför.
Bloggar gör jag ju gärna, jag får oftast ut något av det. Bilddagboken tycker jag är ett jättemysigt forum att dela med sig av sitt liv i bilder på, och framför allt om ens vänner också gör det (men nu använder de ju FB, vilket inte alls är lika roligt) men resten då? FB är till för människor som vill spy ur sig en massa skit och få uppmärksamhet, bloggarna likväl antar jag. Men vad fan får vi ut av det egentligen? Är jag aktiv på de här ställena bara för att alla andra BARA finns där nu för tiden? Jag gillar nog egentligen inte facebook. Det är för plottrigt, för inkonsekvent, för opersonligt och ytligt, för mycket skit (i både snack och människor) och alla tar det på ett sånt blodigt allvar. Men ändå är jag med i "gemenskapen", sugs in i alla idiotiska diskussioner och lägger upp bilder då och då.
Igår kväll rensade jag vännerlistan, alla gamla tråkiga skolkamrater jag inte tyckte om/inte talade med då och inte tycker om nu/har talat med sen dess åkte, samt gamla internetkontakter som jag växte ifrån sen upp mot 8 år tillbaka alla redan åkte, människor jag tydligen är släkt med men som jag inte har någon relation med (eller inte ens har träffat så vitt jag är medveten) åkte. Ändå är det 160 personer kvar, och inte fan känner jag väl alla dessa människor egentligen? Men kanske är de intressanta på något sätt ändå. Rensade bilder gjorde jag också. Jag vill lixom vara med, men på mina egna villkor. Går det att vara med utan att svälja hela skiten?
Det känns som om vi missar så mycket om vi inte är med, eller i alla fall jag. Kalasinbjudningar sker på FB, alla klubbar och spelningar annonseras via FB, nya telefonnummer får man via FB, vännerna SMSar och ringer inte, de skriver mejl (på FB) i ens logg eller i chatten. Ska det behöva innebära socialt självmord att gå ifrån facebook-gemenskapen? Är det så illa för alla eller är det bara jag som får någon form av existentiellångest av FB vissa dagar?
Bloggar gör jag ju gärna, jag får oftast ut något av det. Bilddagboken tycker jag är ett jättemysigt forum att dela med sig av sitt liv i bilder på, och framför allt om ens vänner också gör det (men nu använder de ju FB, vilket inte alls är lika roligt) men resten då? FB är till för människor som vill spy ur sig en massa skit och få uppmärksamhet, bloggarna likväl antar jag. Men vad fan får vi ut av det egentligen? Är jag aktiv på de här ställena bara för att alla andra BARA finns där nu för tiden? Jag gillar nog egentligen inte facebook. Det är för plottrigt, för inkonsekvent, för opersonligt och ytligt, för mycket skit (i både snack och människor) och alla tar det på ett sånt blodigt allvar. Men ändå är jag med i "gemenskapen", sugs in i alla idiotiska diskussioner och lägger upp bilder då och då.
Igår kväll rensade jag vännerlistan, alla gamla tråkiga skolkamrater jag inte tyckte om/inte talade med då och inte tycker om nu/har talat med sen dess åkte, samt gamla internetkontakter som jag växte ifrån sen upp mot 8 år tillbaka alla redan åkte, människor jag tydligen är släkt med men som jag inte har någon relation med (eller inte ens har träffat så vitt jag är medveten) åkte. Ändå är det 160 personer kvar, och inte fan känner jag väl alla dessa människor egentligen? Men kanske är de intressanta på något sätt ändå. Rensade bilder gjorde jag också. Jag vill lixom vara med, men på mina egna villkor. Går det att vara med utan att svälja hela skiten?
Det känns som om vi missar så mycket om vi inte är med, eller i alla fall jag. Kalasinbjudningar sker på FB, alla klubbar och spelningar annonseras via FB, nya telefonnummer får man via FB, vännerna SMSar och ringer inte, de skriver mejl (på FB) i ens logg eller i chatten. Ska det behöva innebära socialt självmord att gå ifrån facebook-gemenskapen? Är det så illa för alla eller är det bara jag som får någon form av existentiellångest av FB vissa dagar?