I DN kan vi idag läsa om ett fenomen som kallas bebis-tv. Det är alltså några som hävdar att bebisarna kan bli smartare genom att titta på specialanpassade tv-program. Det står även att teorin är kritiserad och forskare och pedagoger har svårt att se att det kan leda till någon ökad intelligens MEN något som jag tycker är positivt med det här är att det faktiskt visar att människor är öppna för tanken att vad vi tittar på faktiskt kan påverka oss. Nu gäller det bara att ta det ett steg längre, och åt rätt håll och får människor att inse att det är viktigt att inte visa barn allt skit som går på tv. Vad visar barnprogrammen egentligen för människo/kvinno/mans/djur/etcetera-syn? Är innehållet verkligen lämpligt för barn i den åldern, vad får de ut av det förutom rosaglittrig stimulans?
Om någon ens kan försöka lansera den här idén med anpassat tv-utbud för att göra bebisar smarta måste man ju också erkänna att det vi tittar på har betydelse. Sublima (och ibland helt övertydliga men så stereotypa att de flesta av oss inte ens inser dem) meddelanden om hur vi bör vara som människor präntas i våra barn om vi inte är medvetna om vad det faktiskt tittar på, normer präntas in och vips är vi ännu fler som blundar inför problemet. Ingen vill ju erkänna att man själv blivit påverkad av något utan vi är ju alla oss själva. Inga produkter av våran omgivning och vår uppfostran och av media och normen. Nej, jag tycker bara om att laga mat, och han gillar att sitta på soffan och titta på fotboll. Det ligger inget bakom den arbetsfördelningen alls. Nej, man ska absolut inte genrealliera och om jag inte anser mig vara förtryckt kan ingen annan vara det heller... okej, nu hamnade jag off track tror jag. Men även det är en viktig diskussion.