Ibland drömmer jag mig bort, långt bort. Vart varierar, men det följer alltid ett liknande tema och det är alltid någonstans långt bort från allt. Det kan vara ett tjärn i en djup trollskog som hämtad ur John Bauers fantastiska sagobilder, ett berg någonstans mitt i skogen där man kan blicka ut över ett hav av gröna grantoppar, eller varför inte ut på en sjö, eller en liten bit avlägsen strandpromenad ut med havet.
I natt drömmer jag mig bort. Jag drömmer om trollskogar och 1700-talsgårdar med kakelugnar och höns, en stressfri vardag utan krav på prestationer (bara överlevnad och livsglädjen som aldrig riktigt tycks infinna sig på riktigt i övrigt). Kanske är det bara jag som tror att livet kan vara så. Kanske låter mina drömmar naiva, men faktum är att jag tror att det är möjligt även om vägen dit kanske är lång den med. Jag vägrar tro att det inte går att bryta sig fri från den struktur som instiftats åt oss alla och jag vill gärna tro att jag skulle vara lika lycklig (om inte mer) i en stuga i skogen med mina höns och min egenodlade potatis lik väl som i en tråkig lägenhet i random lagom stor svensk stad med ett nio till fem kneg och en understimulerad chiuaua eller något annat som passar i den bilden.
Kanske får jag det där gamla huset vid sjön någon dag. Men nu ska jag fortsätta drömma mig bort från ljudet av medelålders män som lyssnar på åttiotalsrock och sjunger fast de för världens bästa borde låta bli.
I natt drömmer jag mig bort. Jag drömmer om trollskogar och 1700-talsgårdar med kakelugnar och höns, en stressfri vardag utan krav på prestationer (bara överlevnad och livsglädjen som aldrig riktigt tycks infinna sig på riktigt i övrigt). Kanske är det bara jag som tror att livet kan vara så. Kanske låter mina drömmar naiva, men faktum är att jag tror att det är möjligt även om vägen dit kanske är lång den med. Jag vägrar tro att det inte går att bryta sig fri från den struktur som instiftats åt oss alla och jag vill gärna tro att jag skulle vara lika lycklig (om inte mer) i en stuga i skogen med mina höns och min egenodlade potatis lik väl som i en tråkig lägenhet i random lagom stor svensk stad med ett nio till fem kneg och en understimulerad chiuaua eller något annat som passar i den bilden.
Kanske får jag det där gamla huset vid sjön någon dag. Men nu ska jag fortsätta drömma mig bort från ljudet av medelålders män som lyssnar på åttiotalsrock och sjunger fast de för världens bästa borde låta bli.