Jag ställer mig ofta frågande till vad för nytta vårt betygssystem i grundskolan och gymnasiet egentligen har. Vad för mening och om det för med sig något gott alls egentligen. Dock känner jag inte att jag riktigt kan kasta hela idén i soporna för det. Betyg kan vara ett bra verktyg för både bedömning och för att själv som studerande att hålla koll på sina prestationer. Problemet ligger i att betyg är värderande på ett alldeles för drastiskt sätt. Jag är lika mycket värd oavsett om jag har IG eller MVG i matte, men det känns eller blir sällan så när betygen får agera måttstock för prestation och kunskap (kanske till och med samhällsvärde).
Betyget borde användas som ett verktyg i utbildningen, inte som det är nu, där betygen märker elever med stora röda bokstäver (för all framtid). För det är ju det som händer när man inte lägger något arbete bakom en elevs betyg utan bara använder det för att både bedöma och döma elevens nivå. Om betygen faktiskt hanterades på ett bra sätt, var ett sätt att se vilka elever som behöver stöd i vad och i tid började diskutera, ställa rimliga men tydliga prestationskrav tillsammans med individuellt handledande och stöd, då tror jag betyg kan vara positivt. Jag är jävligt säker på att det är meningen att det är så det ska fungera. Men det gör ju inte det. Därför rycker jag också åt mig öronen lite när jag läser att Jan Björklund (vilket är en man jag inte håller med om i mycket, om egentligen något alls) vill införa studentexamen i de svenska gymnasieskolorna. Det är svårt att veta vad det faktiskt skulle innebära, men jag ser att det faktiskt kan vara till en fördel. OM DET GÖRS RÄTT. För det är nog en reform som lätt kan göra otroligt mycket skada.
Vad tror jag då måste hända för att någon form av studentexamen ens ska kunna vara på tapeten? För det första måste nog betygen få en ny funktion, som jag beskrivit ovan finns det problem med betygssystemet och hanteringen av betyg. För det andra måste vi bli friare. Och med detta menar jag att vi måste ha ett samhälle där vi faktiskt kan ångra oss, kan skita i det blå skåpet men alltid har en andra chans. Jag ser framför mig ett skräckscenario där elever med ångestkrämpor i hela kroppen skriver sina slutprov medan svetten lackar på deras ryggar. Hur de med ångest i blicken lämnar provsalarna och inväntar dödsdomen på sina kamrar ... och det är ingen vacker syn. Komvux måste förbättras, det måste vara lättare att läsa upp sina betyg och det ska inte spela någon roll om man tar sin gymnasiekompetens när man är 18 eller när man är 35. Jag upplever dagens klimat som väldigt hotfullt och låst. Vi ska tidigt välja en väg att vandra och håller vi oss inte till den så blir det svårt, riktigt svårt. Bara att upplästa betyg på komvux inte väger lika tungt som gymnasiebetyg när man söker universitetsutbildningar tyder ju på detta. I sammanhanget har vi även meritbetyg som infördes för några år sedan, vilket egentligen (som jag uppfattar det) innebär att elever för att få möjlighet att läsa en viss utbildning tidigt måste bestämma sig för att satsa på/läsa vissa typer av ämnen. Vad händer då om man väljer fel? Ångrar sig? Får man ångra sig som 18åring alls? (nej det är inte helt omöjligt att bygga en framtid i efterhand heller, men betydligt svårare). Varför värderas kunskap jag skaffat mig när jag är 25 eller 35 mindre än den kunskap jag skaffat mig när jag är 16-18? Är det verkligen rättvis?
Jag ställer mig frågande till examina i gymnasieskolan eftersom jag anser att det finns så många punkter som är fel redan. Eftersom betygen inte riktigt fungerar alls, eftersom skolan verkar ställa högre och högre krav på eleverna själva och minska deras möjligheter (för att försöka tvinga dem till att tidigt bestämma sig för något och hålla sig där?) och just för att kunskap förskaffad senare i livet ses ned på av utbildningssystemet osv. I teorin tror jag att studentexamen/proven skulle kunna göra nytta. Det skulle säkert minska betygsinflationen, det skulle där med ge en säkrare bedömning att utgå ifrån när eleverna sedan söker till universitet MEN jag tror inte det är det här vi borde satsa på just nu. Jag tror inte att grunden håller för reformen som den ser ut idag.
Betyget borde användas som ett verktyg i utbildningen, inte som det är nu, där betygen märker elever med stora röda bokstäver (för all framtid). För det är ju det som händer när man inte lägger något arbete bakom en elevs betyg utan bara använder det för att både bedöma och döma elevens nivå. Om betygen faktiskt hanterades på ett bra sätt, var ett sätt att se vilka elever som behöver stöd i vad och i tid började diskutera, ställa rimliga men tydliga prestationskrav tillsammans med individuellt handledande och stöd, då tror jag betyg kan vara positivt. Jag är jävligt säker på att det är meningen att det är så det ska fungera. Men det gör ju inte det. Därför rycker jag också åt mig öronen lite när jag läser att Jan Björklund (vilket är en man jag inte håller med om i mycket, om egentligen något alls) vill införa studentexamen i de svenska gymnasieskolorna. Det är svårt att veta vad det faktiskt skulle innebära, men jag ser att det faktiskt kan vara till en fördel. OM DET GÖRS RÄTT. För det är nog en reform som lätt kan göra otroligt mycket skada.
Vad tror jag då måste hända för att någon form av studentexamen ens ska kunna vara på tapeten? För det första måste nog betygen få en ny funktion, som jag beskrivit ovan finns det problem med betygssystemet och hanteringen av betyg. För det andra måste vi bli friare. Och med detta menar jag att vi måste ha ett samhälle där vi faktiskt kan ångra oss, kan skita i det blå skåpet men alltid har en andra chans. Jag ser framför mig ett skräckscenario där elever med ångestkrämpor i hela kroppen skriver sina slutprov medan svetten lackar på deras ryggar. Hur de med ångest i blicken lämnar provsalarna och inväntar dödsdomen på sina kamrar ... och det är ingen vacker syn. Komvux måste förbättras, det måste vara lättare att läsa upp sina betyg och det ska inte spela någon roll om man tar sin gymnasiekompetens när man är 18 eller när man är 35. Jag upplever dagens klimat som väldigt hotfullt och låst. Vi ska tidigt välja en väg att vandra och håller vi oss inte till den så blir det svårt, riktigt svårt. Bara att upplästa betyg på komvux inte väger lika tungt som gymnasiebetyg när man söker universitetsutbildningar tyder ju på detta. I sammanhanget har vi även meritbetyg som infördes för några år sedan, vilket egentligen (som jag uppfattar det) innebär att elever för att få möjlighet att läsa en viss utbildning tidigt måste bestämma sig för att satsa på/läsa vissa typer av ämnen. Vad händer då om man väljer fel? Ångrar sig? Får man ångra sig som 18åring alls? (nej det är inte helt omöjligt att bygga en framtid i efterhand heller, men betydligt svårare). Varför värderas kunskap jag skaffat mig när jag är 25 eller 35 mindre än den kunskap jag skaffat mig när jag är 16-18? Är det verkligen rättvis?
Jag ställer mig frågande till examina i gymnasieskolan eftersom jag anser att det finns så många punkter som är fel redan. Eftersom betygen inte riktigt fungerar alls, eftersom skolan verkar ställa högre och högre krav på eleverna själva och minska deras möjligheter (för att försöka tvinga dem till att tidigt bestämma sig för något och hålla sig där?) och just för att kunskap förskaffad senare i livet ses ned på av utbildningssystemet osv. I teorin tror jag att studentexamen/proven skulle kunna göra nytta. Det skulle säkert minska betygsinflationen, det skulle där med ge en säkrare bedömning att utgå ifrån när eleverna sedan söker till universitet MEN jag tror inte det är det här vi borde satsa på just nu. Jag tror inte att grunden håller för reformen som den ser ut idag.